dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Doves: Lost Souls
Lost Souls (CD) Doves
2000
Heavenly Recording/EMI
8/10

When Doves Cry

Lyssna

Sök efter skivan

Jag vet inte om det är ett medvetet val av Doves att släppa ”Lost Souls” just nu. Men om det är det så är det onekligen kaxigt gjort. Dessutom kan det också vara rätt smart också. Nu krävs det nog en liten förklaring till mitt inledande resonemang. Ok, så här är det.

”Lost Souls” är Doves debutalbum. Bandet är från Manchester och två av bandets medlemmar är bröder. Nu kanske min tankegång är lite klarare. Att med de förutsättningarna släppa en skiva samma månad som stadens största musikexport Oasis tyder på att Doves har ett gott självförtroende. Något som blir fullt förståeligt när man hör skivan. Den är nämligen sensationellt bra.

Från att i början av 90-talet ha verkat som dansakten Sub Sub har Jimi Goodwin, och bröderna Jez och Andy Williams sadlat om och gör nu istället mer gitarrbaserad musik. Men helt har de inte släppt de elektroniska inslagen. Det finns fortfarande kvar inslag som loopar och samplingar och i kombination med vackra och storslagna melodier skapar Doves nu popmusik som kommer förstöra bröderna Oasis nattsömn.

Även om ”Lost Souls” genomsyras av vemod och melankoli blir det aldrig tråkigt vilket inte annars är helt sällsynt när det gäller svårmodiga engelska band . Men Doves har en intensitet och variation i sina låtar som gör att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända härnäst. I grunden handlar det om akustisk, episk, psykedelisk pop men sedan kan det spreta åt nästan vilket håll som helst. I det instrumentala öppningsspåret ”Firesuite” med sina distade, ekande gitarrer snuddar de vid betydligt högljuddare kollegor som Mogwai, för att i nästa spår ”Here It Comes” göra mollig pop med ylande Hammondorgel och ett jazzigt pianosolo.

”Rise” hade lätt kunnat ha varit med på Flaming Lips ”The Soft Bulletin”. ”Melody Calls” med sin strålande refräng är en folkpop-pastisch av bästa Shackmodell och i ”Catch The Sun” blandar de Manic Street Preachers med New Order och kommer undan med det. I den vackra, sex minuter långa gitarrorgien ”Sea Song” maler de sedan Cureaktigt på kring ett riff de bara vägrar släppa. Influenserna och referenserna är många i Doves musik men på något sätt har de lyckats att hitta just det bästa av allt och sedan sammanfoga allting till något helt eget.

Dessutom har de den där förmågan att förena texter om diskbänksrealism och elände med självklara och vackra harmonier och då är jag såld direkt. ”The Man Who Told Everything” och den avslutande, obehagligt mullrande ”A House” är bara två exempel på låtar som etsat sig fast i min hjärna och vägrar släppa taget.

Så även om inte ”Lost Souls” i sig är en lycklig och glad skiva så blir jag lycklig av att höra den. Inte bara för att den fått mig att (återigen) återfå hoppet om den brittiska popscenen utan framförallt för att det här är musik som lyckas beröra mig ända in i själen.

David Drazdil

Publicerad: 2000-04-13 00:00 / Uppdaterad: 2000-04-13 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #433

2 kommentarer

En helt underbar skiva, lätt en 10:a!

Henrik Oregistrerad 2003-01-21 13:54
 

hehe "popmusik för 2000-talet"… hehehe…

Medlem 2005-06-28 23:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig