Hil St (Street) Soul är egentligen ingen grupp, utan en talangfull kvinna som heter Hilary Mwelwa och hennes medkompositör/musikant som går under det kryptiska namnet VRS. Tillsammans gör de två skön soul. Kanske inte direkt nyskapande, men intelligent och stark.

Det går att spåra många stilar och inspirationskällor på den här skivan. Min första reaktion på flera av låtarna var ”äntligen nån som fattar disco”. På senare tid har som bekant discon armbågat sig tillbaka i soulmusiken. Varför i hela friden då?, kan man fråga sig. Discon dog ju ut av vissa anledningar; den blev klinisk, tjatig och en gjutform utan liv. Men det fanns anledningar till att den uppstod som musikstil också. Discon tog glädjeskutt när andra gick eller stod still, den spratt av glamour och glittrig glädje. När den var som bäst. Tyvärr är discotrenden nu alltför koncentrerad på de stereotyper som uppstod; koskällor, markerade handklapp och svala stråkar, allt framfört i ett hastigt tempo. Men på den här skivan är den äkta discon en totalt självklar komponent i blandningen. De har tänkt till ordentligt och malt ner brit-soul med lika delar disco och amris-soul. Det är läckert och slickt. Det hänger ihop och det funkar.

Sångerskan och låtmakerskan Hilary Mwelwa är otroligt bra. Hon sjunger supersoul i tusen stämmor med sig själv och bedårar mig totalt. Påminner ibland om Titiyo, med samma smärtbrutna ljusa toner. Andra gånger låter hon som Randy Crawford. Musiken är också ibland snarlik Randys kompisar i The Crusaders. Och även discons gudar Chic för all del.

Nu vore det fel av mig att benämna det här en discoplatta, även om det är det som gjort starkast intryck på mig. Det finns en hel del olika sound, och VRS (Victor Redwood-Sawyer) är talangkillen hela dan. Musiken är tung och lätt på samma gång, den bästa blandningen i såna här sammanhang.

Texterna är också lite annorlunda. För att ta ett exempel: ”Concrete jungle” handlar om hur rutten musikbranschen är och hur svårt det är att behålla sin konstnärliga integritet. Tufft. Det bekräftar också känslan av att Hilary inte är någon man kliver på och producerar sönder. Musiken utstrålar självförtroende. Det är ganska befriande att höra soultexter som inte endast handlar om kärlek i olika former. Fast det finns några såna också naturligtvis. Och så har de haft den goda smaken att ta med en Wonder-låt; ”Until you came back to me”. Respect.

Det är snyggt, enkelt och funky. Helt enkelt.