Trots den chockrosa lull-lullframtoningen på omslaget till ”Into the pink” är det inte direkt Aqua-pop det rör sig om. Trion från Birmingham, Alabama mal på i post-grungefåran. Tyvärr plöjer de inte upp någon ny mark.

Vi tar det från början.

Inledande ”Love Isn't Love” låter allt annat än lo-fi, postgrunge och alternativmusik i alla bemärkelser. Det är en mycket vacker pianoballad som höjer förväntningarna rejält. Scott Bondys röst passar perfekt till den ovanligt softa inramningen. Anne Marie Griffin hörs svagt i bakgrunden och när det sista ackordet övergår till ljudet av trampande stövlar skakas man om på ett nästan subtilt sätt. Trygghet till ångest. Myspys till osäkerhet. Avslappnad till helspänd. Allt på fem röda.

Stöveltrampet kompletteras med en stötig basgång i baktakt och öronen är med ens på helspänn. Sen börjar hela bygget svaja. Titelspåret klarar tyvärr inte av att fylla stövlarna fullt ut. En viss spänning återkommer i refrängen genom samspelet mellan Anne Marie och Scotts sång, men det håller inte.

Och så fortsätter det. Verbena mal på med en cocktail bestående av en del punk, två delar grunge avrundat med ett stänk poprefränger. Problemet är att blandningen är för taggig för att avnjutas i ett drinkglas – för snoffsig för att klämmas ner i en aluminiumburk, och för blaskig för att förtjäna förnamnet Molotov. Dave Grohl har producerat och jag vet inte hur stor skuld han bär till att det låter så slätstruket men det känns som om det brister mer i låtmaterialet än i bearbetningen.

Efter att ha lyssnat på ”Into the Pink” känner man mer för att sätta på de gamla godingarna med Nirvana, Alice in Chains och Soundgarden än ta ett extravarv med Verbena. Både genren och bandet behöver en ordentlig dos av innehållet i de infusionspåsar som pryder omslaget om det ska vara någon mening med att harva på.

Kan inte Pearl Jam komma ut med sin platta snart? Det framstår mer och mer som välbehövligt.