Jag lärde känna Ulf Stureson som basist och en av låtskrivarna i nu nedlagda Traste Lindéns Kvintett. Som många andra anhängare till den kvintetten blev jag, om inte helt, så ganska förvånad över hur Ulf Sturesons solodebut ”I Overkligheten” lät, när den släpptes våren 1996. Stureson solo hade i praktiken inte något gemensamt med kvintetten.

Sen är det ju faktiskt en allmän feluppfattning av kvintetten var ett skojigt bondrockband i Svenne Rubins och Lars Vegas Trio-facket. Kvintettens texter hade ofta en allvarligare förankring och ligger inte så långt ifrån Ulf Sturesons texter.

Traste Lindéns Kvintett lever inte längre. Den som letar efter det ohyggliga sväng som kvintetten stod för i sina bästa stunder bör leta nån annanstans för nostalgitrippar, eller hitta ett helt nytt sväng i det material Ulf Stureson gör nu för tiden. En liten nostalgitripp fås dock genom läsning av Ulf Sturesons tacklista på albumet, där både Mikloz Fläckman och Swasse Wassberg nämns.

Att Ulf Stureson inte lät som kvintetten på debutplattan gjorde absolut ingenting, eftersom den plattan var det årets i särklass bästa svenska släpp. Nedtonad musik och mörka texter, hämtade från sorg, saknad och tomhet. Plattan hyllades av många kritiker och har i en branschomröstning utsetts till en av de bästa svenska plattorna någonsin.

Nästan tre år senare levererar Ulf Stureson sitt andra album. Han har styrt det mesta och producerat albumet själv. I en lånad lägenhet vid Odenplan i Stockholm har han testat, spelat och på egen hand utvecklat sitt låtskrivande. Lite hjälp har han fått, bland annat från Weeping Willows-bekanta Anders Hernestam och Stefan Axelsen, som också var med på förra plattan. Slutresultatet har låtit dröja på sig, men har föregåtts av EP:n ”En annorlunda värld” som släpptes april 1999.

Ulf Stureson har höjt tempot en aning den här gången. Det är fortfarande pop av hög klass, sparsamt arrangerad och producerad, men musiken är lite gladare. Tydligast hörs detta i låten ”En annorlunda värld” med nynnande à la Stefan Mählqvist (han i regnbågssoffan i SVT:s klassiker Boktipset).

Texterna är fortfarande eftertänksamma, men tillsammans med det nya låtmaterialet känns det som Ulf Stureson blivit lite gladare. Men det finns fortfarande skärande formuleringar.

”sen går jag in
in till min spegel och
ser mej i spegeln
sen går jag ut
här finns aldrig nåt ljus
dom tar soporna nu”
”Speedfreak” – Ulf Stureson

Kanske känns inte den här plattan lika angelägen och omskakande som debuten. Men det är lite orättvist att jämföra med den. Den här plattan bevisar att Ulf Stureson är en av de mest intressanta artisterna i det här landet, och en pop-snickare av hög klass. Jocke Berg i Kent regerar inte Sverige ensam. Ulf Stureson är minst lika angelägen.

Jag tror inte att Ulf Sturesons trivs med att bära Traste Lindéns Kvintett-oket runt nacken. Men det är ofrånkomligt att denna kvintett satt djupa avtryck i den svenska musikvärlden. Men jag är säker på att Ulf Stureson kan sätta lika djupa avtryck på egen hand. Den här plattan kommer växa med tiden och säkerligen finnas med när musikåret 2000 ska sammanfattas under timmar av list-författande i december. Den är precis så bra nämligen.