Johan Skugge från Yvonne och nedlagda Singer, Fredrik Wennerlund från Honey Is Cool och Martin Thomasson har ett band tillsammans. De heter Rockmonster, ligger på Rabid Records och spelar smart och sexig rock. Om du frågar mig så tror jag att det inte kan gå annat än bra för dem.

Velvet Underground, the Stooges och Jon Spencers Blues Explosion är bara några av de orkestrar som Rockmonster påminner mig om. Påminner säger jag för att musiken blir aldrig lika vackert disharmonisk, lika farlig eller lika sexig och svettig som ovannämnda bands. Samtidigt vet jag inte om det gör så mycket. Rockmonster gör något eget av kombinationen av alla sina influenser och är jämna. Det finns inte en enda dålig låt på skivan (även om jag är lite tveksam till om jag skulle ha valt att ha med ”Satan Came This Morning”; jag tycker inte riktigt att gästande Liv-Marit Bergmans stämma hör hemma i helheten).

Visst det blir poppigt och sött ibland, men musiken är oftast suggestiv och tilldragande rock, frammanad ur en minimal sättning bestående av två gitarrer och trummor. Ibland förstärkt med keyboard (handklapp och maraccas borträknade). Låtarna är överlag rätt korta och okomplicerade och bygger oftast på ett element. Ett riff, ett groove eller en sångslinga. Metoden är lika gammal och beprövad som den är genialisk, men utövas numer alltför sällan. ”Sink” är ett av de bättre exemplen. Låten framstår med sitt enkla, lätt effektbelagda riff som smått mantralik. På riktigt hög volym börjar man efter närmare fem minuter (skivans längsta låt) att likt en riktig lördags-Morrison springa runt och muttra om väldiga ormar och blåa bussar.

Live tror jag att Rockmonster kommer kliva ända fram och fylla i det där lilla extra som jag, om jag ska vara lite gnällig, kan sakna. På skiva känns de bitvis aningen lite för snälla, lite för korrekta och duktiga. Samtidigt som de gör de mig exalterad, svettig och flåsig skulle jag också vilja bli vimmelkantig, yrslig, hämningslös och kåt.