Footstompers hävdar på sin hemsida att den här plattan – deras debut – har tagit två år att ”arbeta fram”. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Det hörs att den är väldigt uttänkt och genomarbetad. Materialet är därför också lite spretigt på sina ställen. Sådär att man nästan förstår vilken låt som skrevs när.

Singeln ”I Can't See Anything” kom redan i mars förra året och blev snart en favorit. Bad Religion spökar i bakgrunden men inte så att det stör. Ett kalas eller två kan fortfarande räddas med den låten. Strålande poppunk.

Men så kom då hela plattan och refrängerna satt inte längre lika bra, riffen var inte riktigt lika geniala och produktionen kändes plötsligt lite tyngre. Inte riktigt lika festligt. Inget för kalaset.

Killarna har lyssnat på såväl hårdrock som brädpunk och kanske till och med pop i sina dar. De vet vad de sysslar med. – Men varför funkar det inte då?

Jag tror att det är bristen på fantasi som säger stopp. Som när jag tror mig hört samma effekt på sången tre gånger på ungefär fem låtar börjar jag tycka att det är lite trist.

Men visst, många Footstomperslåtar klarar sig bra i en genre som kämpar för att kunna leva vidare. De som redan har tappat hoppet om nytt blod ombedes kolla om det här är något för dem. För mig låter Footstompers oftast som Foo Fighters smått anemiska poppunkiga tremänning.