Plastic Prides debut MCD – ”Daredevil I Lost” – från 1997 blåste mig av stolen. Jag hade precis förlorat hopp om den svenska hardcorescenens utveckling, och så dök den upp. En blandning mellan ångestfylld HC, och melodiösa partier. Osannolikt på en svensk debut. Jan Jämte (ja, han heter så!) både vrålar och sjunger och gör det bra. Jag drog paralleller till Helmet och njöt. Fast det var mer än så.

Fullängdaren – ”No Hot Ashes” – som kom 1998 var lite förvirrat. Inte alls lika bra. Mer rock. Jag blev lätt besviken och tappade i viss mån intresset.

Nu har bandet återigen knåpat ihop en hög med låtar och letar nytt bolag. I väntan på det har Plastic Pride valt att släppa en trelåtarssjua.

A-sidan börjar bra. Rent, enkelt, snällt, men med ett litet mått sparsmakad ilska hägrande i bakrunden. Sedan bjuds vi helt och fullt på Plastic Prides nya sound. Riffen låter snäll hardcore och rock medan arrangemangen är melodiösa nog att platsa på amerikansk radio. Samtidigt har Jan släppt allt vad skrik och hardcore heter och låter numer som en grungesångare med klassisk hårdrocksskolning.

Bristen på krokar gör mig förvirrad när de tidigare visat prov på att behärska detta. Det är synd. För det är vad jag tror att Plastic Pride behöver. De kommer nämligen att tävla om uppmärksamheten med band som utgår ifrån melodier och krokar när de gör sånger. Vill de göra låtar utan, tror jag att de får ändra sound. Nu blir det varken det ena eller det andra. A-sidans två låtar har charm och jag gillar dem samtidigt som jag ibland hajjar till och undrar vad de håller på med. B-sidans spår har jag svårare för.

Plastic Pride behöver renodla det de vill tills dess att de får släppa nästa fullängdare. Det behöver de. Naturligtvis hoppas jag på en tillbakagång till det mer hardcorebetonade soundet.

Förresten, skall inte första låten på båda sidorna heta 1? Här är de numrerade 1-3 även om två är på sida A och en på sida B…