En coverskiva med sånger från ett århundrade. En ganska trevlig idé och ett avundsvärt projekt. Att få välja ut sina favvolåtar, anlita massor av skickliga musiker och sedan gå loss. Det är alltså inga fel på låtmaterialet, både klassiker och mindre kända (men väl valda) sånger finns med. Möjligtvis är ”Miss Sarajevo” av U2 ett något tveksamt val och ibland blir det väl segt och Sarah Brightman-aktigt. Men skivan är inte ett pretentiöst försök att sammanfatta seklet musikaliskt, utan bara några av George Michaels favoritsånger, så det är helt ok.

Det som inte riktigt är ok är att det just är George Michael som sjunger alla dessa sånger. Av samma anledning som jag inte tror att han skulle kunna fylla Freddie Mercurys tajts i Queen, tycker jag att det finns stora brister i framförandet på den här skivan. Freddie var som bekant inte världens mest maskuline kille, han kunde minsann sjunga både vänt och pipigt. Men när det krävdes hårdare tag, tog han fram sin stora rockröst och visade att han ändå var en man. Någon stor och fyllig röst har inte George Michael. Så när det jazzar till och tordönstämman skulle ha plockats fram, finns fortfarande bara lilla snällrösten att ta till.

Han försöker nog och jag skulle tro att han många gånger har önskat lägga några lager pondus på sina stämband. För han söker sig ofta till ”tyngre” musikstilar som jazz, funk och soul, både i sina egna popskapelser och när han väljer covers. George Michael har sedan Whams tid mer och mer blivit inriktad på ”svart” musik istället för hopp och skuttschlager. Han har ju faktiskt spelat in ett par Stevie Wonder covers, så hans musiksmak verkar påminna om min. Och jag är fortfarande förvånad över hur funkiga ”I Want Your Sex” och ”Freedom 90″ är. För att inte nämna den fantastiska kören på hans MTV Unplugged-framträdande. Han har groove i sig, fast det varken hörs eller syns.

Men i de finstämda sångerna kan jag gå med på Georges storhet som sångare, trots ett ibland enerverande vibrato. När han väljer The Polices ”Roxanne” kommer dock ett annat problem. Sting är ju heller ingen soulsångare och har förvisso en ljus röst. Men han är tammefan distinkt, vilket den sången kräver. Den här släpiga versionen är ett komplett fiasko. Usch. Nina Simones paradnummer ”My Baby Just Cares for Me” låter däremot förvånansvärt attraktiv, som ett kompakt och ruggigt svängigt storband.

Det instrumentala på skivan är hur som helst strålande. Skickliga musikanter, stora ljud och sväng till bäng. Riktigt härligt. Den sista ”gömda” låten ”It's Alright with Me” (hur gömd är den om den står med i cd-häftet med anmärkningen ”hidden track”? Kan inte skivindustrin sluta med sånt där larv nån gång?) är utan sång och när jag hör den känner jag hur skönt det är att slippa Georges röst. Den blir för mycket rumstempererat smör. Hade han lånat in några sångarkollegor också, skulle nog skivan ha blivit toppen, även för mig. Men om man står ut med, eller rent av gillar George Michaels röst, är den här skivan ett kap.