Att recensera ett soundtrack till en film kan vara en ganska knepig historia. Helst ska det väl sättas i relation till filmen och den historia som berättas. Men, jag väljer att lyssna på ”The Hurricane” som musik, utan att relatera den nämnvärt till filmen. Visst, en hel del av låtarna handlar om huvudpersonen i filmen på ett eller annat vis. Några är skrivna idag, några tidigare. Huvudpersonen ja, det är boxaren Rubin ”Hurricane” Carter. Honom får ni läsa mer om någon annanstans. Här handlar det om musiken.

Som jag konstaterade tidigare är det en blandning av nya och gamla låtar. Tidstypiska och moderna. Därför möter vi så vitt skilda artister som Bob Dylan och Black Star. Men, på nåt vis fungerar det ändå. Det mesta av det gamla materialet är klassiska örhängen. Låtar man aldrig kan få nog av. Låtar som en av världens bästa någonsin, Gil Scott-Herons ”The Revolution Will Not Be Televised”. De nya är av varierad kvalité. Mest spännande för mig är Me'shell Ndegéocello (som jag bara lånat ett ouppmärksamt öra tidigare) och K-Ci & JoJo (som i ”One Mountain (Free Again) är ett par snäpp vassare än på hela senaste albumet ”It's Real”). Mestadels rör det sig om musik som kan kategoriseras som funk eller varianter av funk och soul (frånsett Bob Dylan då).

Mycket är bra, en del är bara ok. För okayplayer.com-kompletister är den ett måste. Som ljudkuliss på förfesten funkar den finfint. Under P3:s sämsta timmar likaså. Men för de flesta är det nog bättre att satsa pengarna på Gil Scott-Herons fullängdare eller Mos Defs ”Black on Both Sides”.