När Bernard Butler lämnade Suede 1994, var det inte bara goda rekommendationer från det övriga bandet. Butler kände att han inte fick det stöd för den utveckling av bandet han vurmade för. Under några år hoppade Butler hit och dit, bl.a. släpptes två singlar inom ramen för tvåmansbandet McAlmont and Butler. En period som inte bara gjorde honom till en bättre gittarist och kompositör, utan också till producent.

1998 kom det första soloalbumet ”People Move On”. Ett mycket bra album, ett av 1998 års bästa faktiskt. Jag har själv kallat det för ett av de mest underskattade albumen på senare tid. En skiva som visade att Butler stod på egna ben.

Det senaste albumet ”Friends and Lovers” går vidare på den stig som Butler vek in på 1998. Det är soft pop med en anstrykning av klassisk rock'n'roll, med allt skrivet och producerat av Butler själv). Ibland blir det nästan gubbigt, och som popnörd känner man sig inte riktigt hemma i alla Lynard Skynard-luktande riff (ex. ”I'd Do It Again if I Could”).

Precis som första albumet är Butlers röst en fröjd. Den är egentligen för tunn i förhållande till den musik den omges av, men sprödheten är just styrkan. Det lite nasala som nästan spricker när han tar i, är fantastiskt skönt att lyssna till. Tyvärr har man emellertid lagt på alldeles för mycket kör i flera av låtarna. Måste väl säga att stämsång inte är Butlers starka sida, och ibland låter det patetiskt med kören i bakgrunden.

Detta album innehåller precis som förra en lagom smakfull blandning av lugna och lite mer fartbetonade låtar (där olika orglar och piano kommer till sin rätt i dueller med de elgitarrerna). Det tråkiga med ”Friends and Lovers” är att det blir lite överproducerat. Det blir lite för storslaget, med lite för mycket kör, med lite för mycket gitarrslingor o.s.v. Det är något som drar ner helhetsbetyget, och där slås detta album av ”People Move On”.

Dock: Fortfarande ett av 1999 års bästa album (även om betyget inte blir så högt). Butlers röst och hans texter kan fortfarande trollbinda mig, även om det känns som en symfoniorkester av elgitarrer sveper med sig allt som en orkan.
Tips! Börja med att lyssna på ”Cocoon” och ”Everyone I Know Is Falling Apart” så kommer ni känna igen gamle Bernard. Aningen gubbigt men skönt att dagdrömma till.