Det är inte många artister som lyckas tilltala mig med allt dom gör. De
flesta artister jag gillar brukar alltid släppa något album man inte gillar
eller ha med en låt eller två som känns som utfyllnad på en annars bra
platta. Skotten Francis Dunnery har med sitt gamla band It Bites och på
sina soloplattor lyckats med konststycket att bara göra musik som jag
älskar, varje ton, varje textrad. Då har ändå Dunnery ändrat stil ganska
kraftigt sedan han lämnade It Bites och blev soloartist. It Bites spelade
någon slags symfonisk melodisk hårdare rock medan Dunnerys solomaterial
ligger närmare pop och singer/songwriter-traditionen. Francis var även
gitarrist i gamle Led Zeppelin-sångaren Robert Plants band under en turné i mitten av 90-talet.

Den röda tråden i all Dunnerys musik är en fantastisk känsla för melodier
och humor. Även om vi som Dunnerys fans genom åren fått lära oss det mesta
om hans alkoholism, hans döde far som han nog lärde känna lite för sent i
livet, hans kraschade förhållanden och kärleken till hans dotter blir det
aldrig för sorgligt, för pretentiöst eller för tråkigt. Texterna är snarare
bara en bra berättad historia om vad som hänt och ger folk i samma
situation nytt hopp om hur man skall gå vidare, ofta berättat med en glimt
i ögat.

Låtarna på denna platta från 1998, som är Dunnerys femte soloalbum,
behandlar dock väldigt lite de tråkigare delarna av hans liv. Låtarna är
istället fyllda av visdomsord från denne man som trots att han är relativt
ung har upplevt en hel del i sitt liv – titta mindre på TV, läs mindre
tidningar, säg upp er från era tråkiga jobb och gå ut och ”do what
happens”. Produktionen spänner från bombastisk och symfonisk som i
öppningsspåret ”My Own Reality” till enklaste möjliga arrangemang i ”Home
In My Heart” och ”Revolution” där Dunnery dyker upp ensam med sin akustiska
gitarr och sin uttrycksfulla röst. Detta är inte musik som lägger sig till
rätta i ett specifikt fack i den stora musikstilshyllan.

Jag skulle kunna tänka mig att vissa människor skulle kunna hänga upp sig
på att Dunnerys texter kan dofta lite hippie-attityd men det är ingenting
som stör mig, tvärtom. Jag är säker på att världen skulle bli en bättre
plats om visa män som Dunnery fick bestämma.