Jag vet att det är stort för många fattiga svarta att det går bra för bröder och systrar. Jag vet att det är kutym att visa att det går bra. Jag vet. Jag vet. Jag vet.

Men, när framgången bygger upp efterapningar, förutsägbarhet och jakten på mer pengar känns det inte roligt. Det känns trist och spekulativt. Master P är kapitalismens allra fulaste baksida. Den är inte särskilt vacker.

Med en estetik som mest påminner om dödsmetallens tar Master P med sig sin soldater i No Limit-stallet ut i kriget om pengarna. I landet där borta i väster går det tydligen ganska bra. Här i Europa går det sämre. Det är egentligen inte särskilt konstigt. De ideal som regerar i Master P:s värld har ingen vidare bäring här. Det känns inte relevant helt enkelt.

Detta gäller även hans musik. Den är lika trist den. Master P ger ghettokidsen vad de vill ha. Han kommer inte med något nytt, han driver inte utvecklingen framåt, han ger egentligen inte särskilt mycket alls. Han rider på gamla beprövade recept och rakar in pengarna. Det låter ganska mycket 2Pac här och en hel del Bone Thugs N-Harmony där. Hela tiden utan respektive originals klass och egenhet. Master P sticker upp fingret i luften och kollar åt vilket håll vinden blåste för något år sedan, nöjer sig med det och kör vidare i ett upptrampat spår. Det hjälper inte att han tar hjälp av stora delar av det egna stallet och en del kämpar från andra läger.

Ta det som ett gott tecken att Snoop hållit sig borta från den här produkten. Jag ser det som ett första steg bort från Master P:s domäner. Jag är tacksam för det och ser fram emot första Snoop-albumet på Aftermath.