När Un Rodo Cora släppte sin första EP ”Arial Vault…” hette de Bobby Star & Un Rodo Cora. Bobby Star heter egentligen Bo Christo och han är navet i detta musikerkollektiv med bas i Stockholm. 20 musiker har medverkat på plattan. De tillhör alla Un Rodo Cora men sättningen förändras till varje inspelning. Vilka som skall spela in vilken del bestäms när inspelningen skall börja. Och för att göra det lite extra intressant byter medlemmarna ibland instrument sinsemellan.

Bo Christo själv skriver alla låtar, spelar bas och sjunger. Det sista är det enda egentliga problemet med Un Rodo Cora, för jag gillar inte riktigt hans röst. Musikerna är duktiga och de klarar sina uppdrag väl. Trots att de inte fick höra låtarna förrän dagen innan inspelningen. Bo menar att det håller dem hungriga. De slåss om varje bit och gör nånting annorlunda än vad Bo själv väntat sig. Det gör också att ljuden är lite oslipade, men inte ofärdiga. Nästan en slamrig punk-känsla mitt i all pop. För det är pop Un Rodo Cora spelar. Och inte någon form av latino-musik som jag själv trodde när jag hörde namnet första gången.

Popen låter som den kommer från England. Därför kanske det vore mer passande om skivan hette Liverpool-Stockholm eller nåt. För Beatles är en stor och tydlig inspirationskälla för Un Rodo Cora. I det näst sista spåret ”Fly” sjunger Bo till och med några textrader från Beatles ”Because” – ”Because the sky is blue it blows my mind / Because the wind is high it makes me cry”. Som om han slutligen vill tala för lyssnaren vilka hans största hjältar är, så att det inte finns några tvivel.

Trots att skivan och bandet är bra så blir det till slut i alla fall det de hela tiden försöker undvika. Taktbytena och de olika stilarna förvånar inte längre. Kanske blev det för uttänkt. Musik är en naturkraft som inte kontrolleras så lätt. Och kanske skall man inte ens försöka.