Att samla ihop låtar från en och samma kategori musik till en fet dubbelskiva har både fördelar och nackdelar. En fördel är naturligtvis att de som älskar kategorin, i det här fallet clubmusik, kan frossa hejdlöst. Gamla godingar från 70- och 80-tal blandas med lite nyare favoriter och det tar nästan aldrig slut. Skivorna innehåller osannolika 2 timmar och 20 minuter musik, vilket är en av nackdelarna för såna som jag. Jag gillar visserligen en del av låtarna, men är likgiltig inför många andra och skivan känns till slut bara som en stor massa. Från den fantastiskt snygga förpackningen (med magnetlås!) kan man få reda på att detta från början är en minnesskiva över de urskojiga Classic Nights på Haven Stables, en club i London där hopsamlaren Mark Doyle spelade för sisådär 10 år sedan. Man kanske var tvungen att vara där för att kunna uppskatta skivan till fullo.

För sån här dansmusik trivs nog allra bäst under färgglada lampor och discobollar, bland vackra människor med några stadiga sugrörsdrinkar innanför glittertopparna. Det känns inte helt inspirerande att lyssna till en samlingsplatta med olika artister som håller i stort sett samma ton och tempo. Som att det bara är mixningarna som fattas för att det ska vara direkt från discot, förlåt clubben. Dansbenen vill inte riktigt spritta lika länge som skivan räcker. Och om sanningen ska fram skulle jag inte trivas ens på ett dansgolv med den här blandningen. Den är inte spännande helt enkelt. Jag skulle förmodligen ha älskat skivan om den varit en enkel-CD och innehållit de mest udda och olika låtarna, men nu känner jag av alltför många transportsträckor mellan de intressanta bitarna.

Det vore dock konstigt om inte några guldkorn dykt upp i den stora mängden låtar. Apparently Nothin' med Young Disciples är en fullkomligt lysande låt, med eller utan dans. Brand New Heavies Back To Love finns förstås med och sprider lycka i samlingen. Rufus & Chaka Khan med gamla Ain't Nobody är också pålitliga svängmakare. För att inte tala om Mantronix Got To Have Your Love som har världens piggaste synthbas. Den andra cd:n innehåller en del funkighet och tungt gung, fast i stramt koppel hela tiden. Annars är det mycket standardiserade ”tappe tappe tapp trummor” och synthflygel. Svävande och sval clubmusik i största allmänhet. Skivan har visserligen sväng emellanåt, men finaste gåbortskläderna är på och den innehåller inga smutsigheter eller direkta spontaniteter. Om man då inte räknar in flera förträffliga sångerskors vokala improvisationer. Men det hör mer till mönstret än att vara bus i den här genren.

Disco disco disco disco. Partyplatta för glada sällskap. Frenetisk vårstädning. Gymnastikövningar. Sånt är säkert den här plattan perfekt för. Men inte riktigt för mig.