Recension
- My Melody (CD) Stereo Total
- 1999
- Powerline / Border
Postmodern kärlek
Lyssna
Externa länkar
- Var skall jag lyssna?
- En amerikansk skribent tar på sig den otroligt viktiga uppgiften att tala om VAR du skall lyssna på varje låt på Stereo Totals förra skiva.
- Diskografi
- Nästan fullständig diskografi.
Vad är det här? Har ingen aning. Förutom att det
är en helknasig skiva. På tre språk förvirrar
och förnöjer den mig. Den skuttar och duckar och springer
bort. Gömmer sig och tittar fram.
”Beautycase” inleder. En tysk schlager som kanske kunde göras av
Guildo eller luftballongs-Nina. Förutom
produktionen då, som är intellektuell i sin
elektroniskhet. Sen kommer nästa spår, ”I love you, Ono”.
Slöa trumslag och pipande synthljud som komp. Brezel
Göring sjunger med en dekadens som aldrig kunde uppbringas
någon annanstans än i Europa. Och precis där är
jag såld. Inga mer funderingar på vad det kan betyda. Jag
bara lyssnar och njuter.
Den Berlin-baserade kvartetten Stereo Total lånar attribut
från det mesta. Loungepop-estetik a la Pizzicato 5,
gitarrer från de brittiska öarna, trummor från ett
lo-fi band och synth-ljud från ett annat årtionde.
Samplingar från fåglar och bilar precis som det vore en
logisk blandning. Ibland låter de som Velvet
Underground, ibland som The Beatles och ibland som ovan
nämnda Guildo. En jäkla soppa, men god sådan. Om man
vill säga det kort och enkelt kan man säga att skivan
spretar en del.
Låtmaterialet leker och larvar sig för att sedan
förklara sin kärlek till städer, folk och olika
musikstilar. I ”Ich liebe dich, Alexander” trippar och trallar
musiken till förklaringar varför Alexander
förtjänar att bli älskad: ”Du bist arrogant, ignorant
/ Ich finde das charmant”. I kärleksförklaringen till
Ringo Starr, ”Ringo, I love you”, klipps och klistras
textrader från flera Beatles-låtar till ”Ringo I love you
yeah yeah yeah / More than anything in this world / I wanna be your
only girl / Please let me hold your…”. ”Tokyo Mon Amour” är
inget annat än översättning till franska av Pizzicato
5. De här som många andra på skivan får mig
att le av lycka. Avslutningen med ”Joe le taxi” har, istället
för en ung Vanessa Paradis som sött och glatt
trallar sig genom texten, en mörk mansröst som för
tankarna till Lou Reed och en tung bakgrund i moll. Den
kombinationen är lika osannolik som magnifik.
Enda problemet med en sån här skiva är att den inte
håller alltför länge. Jag får den, lyssnar
på den och blir lycklig. Men jag klarar det bara intensivt i
några veckor. Sen blir det för mycket. Då hamnar den
i och för sig i hyllan som ett kärt minne som kan plockas
fram när jag behöver det.
Publicerad: 1999-11-12 00:00 / Uppdaterad: 1999-11-12 00:00
En kommentar
bäst
#
Kommentera eller pinga (trackback).