Varje gång Therapy? släpper en ny skiva hoppas jag. Jag hoppas att det skall bli så där bra som det var en gång. Hittills har jag bara blivit mer och mer besviken. Efter den fantastiska ”Troublegum” har det bara gått neråt, även om ”Infernal Love” var ganska bra. Det var med skräckblandad förtjusning jag satte i den här skivan i spelaren.

Det börjar ganska bra i ”He's Not That Kind of Girl”. Ungefär som ”Knives” från ”Troublegum” fast snällare. Andy Cairns låter galen, som han gör när han är som bäst. Men jag tröttnar. Den är för lång. Men en god intention är ju nåt iallafall. Så jag hoppas. Sen rullar det dock på. En lätt demokänsla ramlar in i huvudet på mig. De spår som är bäst låter som från tiden när Andy skrek om att James Joyce knullade med hans syster i ”Potato Junkie”, fast inte lika fantasifullt. Andra spår låter som larmiga metal-flirtar med ett hejdlöst riffande. Det räcker dock inte riktigt.

”Hate Kill Destroy” är den mest lyckade metal-flirten, den sitter lätt på ett blandband i framtiden. ”Six Mile Water” är försöket att göra en ny ”Diane” och det håller inte. I ”God Kicks” försöker han låta som Tom Waits utan att lyckas särskilt bra, han låter mest som ett gammalt fyllo som glömts bort av världen. Den ”gömda” låten, ”While I Pursue My Way Unharmed”, tio minuter tyst efter ”Sister” är en av de intressantaste på skivan. Ett försök att göra nånting mer. Men det räcker inte. Samtidigt håller sånt mitt hopp vid liv. Kanske, kanske.

Det är framförallt känslan som saknas nu. De har fått sin terapi, de behöver den inte längre och tyvärr känns det. Fast det här är ett bättre försök än förra skivan ”Semi-detached” som hamnade på hyllan efter bara en vecka, den här klarar sig nog i två.

Efter sin skräniga början, som det här liknar, gjorde de ju faktiskt ”Troublegum” så kanske är de på rätt spår igen nu. Fast jag tror inte det. Tyvärr.