Platsen var Storgatan 79 i Hultsfred, en gammal livsmedelsbutik som fungerade som kontor för oss på Rockparty. Det var tidig vår 1987, och isen hade inte riktigt släppt på sjön Hulingen. Men vårat största problem var att vår bandspelare var trasig. Så man fick helt sonika ta hem demo-taperna, och där stannade de oftast. Men så en morgon (snarare lunchtid) kommer en exalterad Gunnar Lagerman in på kontoret, och mumlar något om ”så jävla bra”, ”ni måste höra”. Vi ger Gunnar kaffe och en cigg och samlas kring hans telefonsvarare, som för tillfället utgör vår enda hi-fi-apparat. Processen var den att gillade man det man hörde riktigt mycket fortsatte man ut till Gunnars bil för fortsatt lyssning. Det gjorde vi.

Inom ett par dagar var de bokade till Rockfestivalen i Hultsfred (namnet Hultsfredsfestivalen fick den först 1988) och Gunnar blev deras agent. Det vi hade fått höra var en av Sveriges bästa debutplattor – ”In The Air Tonight” med Union Carbide Productions.

För att ge lite perspektiv på tillvaron så hade vågen av bra svensk musik ebbat ut. Inga riktigt goda uppföljare till de tidiga 80-talets svenska storheter som Ebba, Imperiet, Lolita Pop, Lädernunnan, och The Nomads dök upp, och scenen dominerades mest av dålig post-punk. Räddningen blev Radium i Göteborg med Blue For Two i spetsen och som senare även gav ut Sator och Stonefunkers.

Albumet spelades in när Ebbot gjorde lumpen på ett infanteriregemente i Uddevalla, och det förklarar en del. För har man befunnit sig i en bil under svinottan en måndag på väg till ett svenskt regemente fyllt av skrikande män i uniform, så är ord som frustration, uttråkad och likgiltig inte tillräckligt starka. Detta i kombination med musikaliska referenser som Stooges, Captain Beefheart och amerikansk hardcore ger ett resultat som skapar påtagligt fysisk, frustrerad och alldeles underbar musik. Första sidan med låtar som ”Ring My Bell”, ”Financial Declaration”, ”Summer Holiday Camp” och ”Cartoon Animal” är så bra att det gör ont. Andra sidan präglas mer av experiment och tidsbrist(?), men innehåller pärlor som ”Three Miles Eyes” och den avslutande ”Down On The Beach” som ger en aning om vilken riktning bandet skulle ta.

Union Carbide var dessutom ett av världens bästa liveband, men karriären var brokig och kantad av diverse motgångar. Ebbot leder numera de fantastiska Soundtrack Of Our Lives. Dessutom tillhör de den lilla exklusiva klubb av band som undertecknad skällt ut under pågående Hultsfredsfestival, övriga medlemmar är Stonefunkers och Just D. Varför tänker jag berätta någon annan gång.