Efter en lång och kanske lite trevande inledning så kommer jag till slut fram till skivan. Jag lovar. Jag måste bara få förklara först.

Första gången jag hörde 22-Pistepirkko var på radion för ett antal år sedan. Jag gick omkring och gjorde annat men plötsligt märkte jag att jag gillade det jag hörde. Jag lyssnade då mer koncentrerat på vad avannonsen innehöll och han som talade sa att det var 22P. Jag uppfattade inte vilken låt det var, eller rättare sagt det
gjorde jag men jag kom inte ihåg det fem minuter senare. Till dags dato har jag inte hittat låten, trots att jag lyssnat igenom åtskilliga plattor. Vid mina genomlyssningar fastnade jag aldrig för någon skiva så det dröjde ända fram till förra plattan ”Eleven” innan jag inhandlade
något och då var det mest för att jag var sugen på en skiva, inte för att jag ville ha just den.

När jag kom hem lyssnade jag på den flera gånger, men sen försvann den in i samlingen. Jag fick aldrig riktigt grepp om den. Jag tar fortfarande fram ”Eleven” ibland. För jag tycker den är ganska charmig, men aldrig riktigt bra. När jag gör det händer det då och då att jag glömmer den kvar i mitt cd-växlarmagasin och det är
då det händer. När jag jobbar, läser, städar, diskar; ni vet sånt där man gör hemma. Jag gillar den jättemycket och jag tänker för mig själv ”Äntligen har jag förstått”. Nästa gång jag vill lyssna på en skiva sätter jag mig ner och lyssnar koncentrerat på ”Eleven”, den är ju min nyupptäckta vän. Och då händer ingenting.

Efter många timmars funderande har jag förstått, tror jag. Man, eller åtminstone jag, ska inte lyssna koncentrerat på 22P. De gör ett soundtrack till mitt alldagliga liv och det gör de bra. Men man (jag) skall inte
hoppas på mer. Och det är därför jag aldrig hittat den där låten. För jag har sökt koncentrerat och då är den inte lika bra som den var då när jag inte riktigt lyssnade. Puh, nu fick jag det sagt.

”Downhill city” är soundtrack till en film. Det märks inte så mycket, det låter 22P. Ofta en naken och nära gitarr där man hör varje drag över strängarna till en distanserad elektronisk bakgrund. PK har en charmig finsk accent och hans säregna röst är både pojkaktigt ostadig och på samma gång erfaret sprucken.
Motsatser som passar ihop. Det är enkelt och sparsmakat. Jag skulle vilja härleda det till Finlands öppna marker men när jag försöker känner jag att det blir lite väl högtravande. På produktbladet står ”groovebox . blues . pop . trash . soundtrack” som överskrift. Jag tror det är menat som ett skämt, men om man tänker på det en stund så är det en ganska bra beskrivning
av hur de låter. Men det är svårt att beskriva 22P med jämförelser till andra band. De finska killarna låter ganska eget.

På skivan har de lekt med gamla låtar såväl som skapat nytt material. Från ”Rumble city, lala land” har de tagit och omarbetat ”Coffee Girl” till ”Coffee Girl 2″, ”Snowy Dave” till ”Snowy Dave-99″ och remixat ”Tokyo Tiger” med hjälp av Aleksei Borisov. Från ”Eleven” har de tagit ”Let the
Romeo weep” och gjort en ”Let the Romeo weep-flamenco mix”. På andra låtar har de lekt med titlar och lånat textrader och samplingar. ”Downhill city” är inte bara ett soundtrack till filmen med samma namn och till mig utan också till 22-Pistepirkko själva.

Riktigt njutningsfullt. Jag tror jag skall sätta mig och lyssna med hörlurar. Nej, just det. Det ska jag inte.