The Female Anchor of Sade (även kända som ”The Sus Crofa of London”)
har länge ansetts vara den enda progressiva anti-musikgruppen i norra
Europa. Enträgna försök har gjorts att försöka ”upptäcka” och förstå dem, men ofta har dessa slutat med kommentarer som ”det här var den sämsta skit jag någonsin hört” och liknande. Sådana svårigheter att tränga igenom den karga intellektuella ytan kan vara en av anledningarna till att gruppen nu valt att gå från släpp om ett tjugu-tal kryptiska kassetter omslagna i
sandpapper, över till det lite folkligare vinyl-formatet. Lyssnaren ska dock inte tro att hon därför kan luta sig lugnt tillbaka; sällan har mänsklig galenskap yttrat sig så konkret som på dessa inspelningar. Medan ett spår enbart får en att begrunda det egentliga syftet (om det ens finns något) bakom FAOS, så får ett andra en att känna det djupaste vemod över ens existens, samtidigt som ett tredje väcker ett oundvikligt fysiskt illamående i ens kropp.

Aldrig förr har vi fått höra taktfast marsch-musik, dub och grindcore blandas på ett sådant sätt att det skulle kunna kallas smakfullt (och, på samma gång, anti-tesen till ovan nämnda adjektiv); FAOS visar sig för var minut som går av denna skiva vara genre-överskridande på gränsen till nyskapande. Där band som Yes och Ein-Sturzende Neubauten för länge sedan fastnat i sin egen otillräcklighet, har The Female Anchor of Sade bildat arbetarråd och banat väg genom en mörknande nutid, in i det icke-gudomliga ljuset.