Jag har ett något speciellt förhållande till Nils Landgren. Vi kommer nämligen från samma ort. Degerfors i Värmland. Som ni vet är det sällan musiker blir profeter i sin egen hemort. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig lyssnade på jazz när jag bodde i Degerfors, då var det melodiös pudelhårdrock som gällde.

Våren 1996 bodde jag i Honolulu, Hawaii. Det hörde till den dagliga rutinen att besöka åtminstone två skivbutiker. Den ena var alltid en butik som hette Radio Free Music Center. Det var där jag gjorde de flesta av mina skivinköp. Den andra brukade vara Tower Records. Tower har en egen tidning där nya skivor presenteras. En dag upptäckte jag till min förvåning att en skiva av Nils Landgren presenterades. Så långt hemifrån är det kanske inte så konstigt att jag blev lokalpatriotisk. Jag letade upp skivan (som dessutom fanns i ett av lyssningsbåsen) och köpte den. Skivan var ”Paint it Blue”, NLFU:s hyllning till Cannonball Adderley. Det var min första jazzskiva.

Sedan dess har NLFU hunnit släppa två livealbum – ett inspelat i Montreux och ett i Stockholm med Maceo Parker som gästartist. ”5,000 Miles” är det första studioalbumet med eget material sedan ”Paint it Blue” (det innehöll inte bara Cannonball covers).

Det märks att Nils, eller Nisse som vi säger hemma i Degerfors, börjar bli ett stort namn i jazzkretsar. Det är en imponerande skara gästartister på albumet. Mest imponerar namnet Fred Wesley på mig. Fast det är nog mest för att jag närmat mig jazzen från funken. Fred Wesley! Herregud. Nu har han snart spelat med alla de stora funkblåsarna. Först Maceo, nu Fred. I min värld är det stort. Men, eftersom Tim Hagans och Roy Hargrove står före på skivomslaget nämner jag dem också.

Sen har vi Nisses band, Esbjörn Svensson, Per ”Ruskträsk” Johansson, Robert Östlund, Magnum Coltrane Price och Janne Robertsson. Starkare uppställning är svårt att föreställa sig.

”5,000 Miles” är väldigt väldigt bra. Det är lika bra att slå fast det redan nu. Det svänger och frustar. Det lutar sig tillbaka och slappnar av. Det tassar fram så försiktigt att man knappt märker det. Det groovar hårt.

Ibland blir det hård new jack funk;, särskilt i de spår Magnum sjunger. Ibland blir det stenhårt malande groove, som i titelspåret. Ibland blir det försiktigt och naket, som i den avskalade covern på ”Venus as a Boy”. Ibland blir det nästan p-funk.

Många lägen, men hela tiden omisskänligen funk av det jazzigare slaget.

Även om det här är Nisses band tvekar han inte att släppa fram de andra stjärnorna i bandet. Både Esbjörn, som skrivit tre av låtarna, och Magnum, som spelar bas så att självaste Bootsy skulle nicka gillande, ges gott om utrymme i strålkastarljuset. Det visar tydligt att NLFU verkligen är ett band.

Egentligen är min enda lilla randanmärkning att det blir lite för välpolerat och välspelat emellanåt. Det skulle vara skönt om det fick bli lite skitigare, lite mindre perfekt ibland. Men, det är en anmärkning i marginalen.

Härmed utser jag Nils Landgren Funk Unit till Sveriges bästa funkband. Har du aldrig vågat dig på jazzen förut är det här ett utmärkt tillfälle att ge den en chans.