Carl Cox är en upptagen man. Det blir lätt så när man är en riktigt stor klubb-DJ. Han äger klubben Ultimate Base i London där han också som permanent DJ med sina tre skivspelare hetsar besökarna till vanvett på dansgolvet. Förutom det är han en av de mest anlitade gäst-DJ:na på festivaler och happenings, något som gjort att han spelat på många platser runt om i världen. Dessutom har han gett ut ett otal singlar och ett fullängdsalbum. För många är han så nära en DJ-legend man kan komma.

Cox har alltid varit en av de främsta företrädarna för techno och electro och hans nya skiva ”Phuture 2000″ avviker inte helt från det man är van att höra från honom. Men visst har hans sound successivt förändrats från förra albumet som kom för tre år sedan. Just Cox många resor och möten med andra kulturer verkar ha varit en stor inspirationkälla för honom de senaste åren. Nu har han samlat alla dessa intryck på en och samma skiva.

Något som brukar utmärka en Cox-komposition är fokuseringen på rytmer och beats i låtarna. Han låter ofta rytmen få en dominerande roll över de andra elementen i musiken. Så är det också på ”Phuture 2000″. Skillnaden den här gången är att Cox nu vill ta med oss på en rytmisk resa jorden runt. Med betoning på rytmisk. För det är sällan jag hört en skiva som varit så inriktad på att lyfta fram trumloopar, beats och rytmer som den bärande delen i låten. Runt detta lägger Cox influenser han snappat upp på sina resor.

Det börjar med ”Black Shaolin” där Top Cat toastar om Kung Fu till stenhårda smattrande beats. Sedan blir det latinhouse i ”The Latin Theme” för att i nästa låt bli kall storstadstechno. Så fortsätter det skivan igenom. I ena ögonblicket är det mörk drum'n'bass med afrikanska rytmer för att i nästa bli benhård 80-talsdoftande electro. När skivan väl tagit slut har man själv redan varit slut ett bra tag. För överflödet av rytmer gör att man ganska snabbt tappar fokus hur skickligt genomfört det nu än är.

Enda undantaget förutom de ovan nämnda är housefunken i ”Dr Funk” som svänger mer än något annat på skivan. Men om man jämför med Alex Gopher som också flirtade friskt med funk på sitt senaste album så har Cox där Gopher koncentrerade sig på funkens inneboende groove istället valt att bygga kring funkens rytm. Men visst svänger det. Det är ju trots allt funk. Och funk svänger. Alltid.

”Phuture 2000″ är ingen dålig skiva men den fungerar inte riktigt. För det är ju så att den musik Carl Cox gör blir flera klasser bättre när man får uppleva den på ett packat dansgolv tillsammans med andra vilt dansande människor och basen dånande mot kroppen. På skiva får man helt enkelt för mycket av det goda.