dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Apollo Four Forty: Gettin' High on Your Own Supply
Gettin' High on Your Own Supply (CD) Apollo Four Forty
1999
Sony
3/10

Storleken har visst betydelse

Lyssna

Sök efter skivan

Puff Daddy/Jimmy Page, Jean Michel Jarre, U2, Manic Street Preachers. Kolla en gång till på de namnen. De är alla otroligt stora namn i sina respektive musikgenrer. Förutom det har de (minst) en annan sak gemensam. De har alla i en eller annan form samarbetat med Apollo 440. För det mesta har det handlat om att de låtit gruppen göra remixar åt dem men även som i fallet med Jarre att de har haft Apollo 440 som medmusiker vid liveframträdanden. Det är när man får reda på sådant som man inser hur stora Apollo 440 egentligen är.

Dessutom är de stora på mer än ett plan. Från att från början ha varit en DJ-trio från Liverpool har Apollo 440 nu vuxit till ett veritabelt storband med 8 medlemmar. Bl a har man två trummisar som brukar duellera under bandets konserter. Det senaste tillskottet till bandet är sångaren Mary Mary som tidigare var frontfigur i saligen insommnade bandet Gaye Bykers on Acid.

Nu är de alltså tillbaka med sin tredje fullängdare ”Gettin' High on Your Own Supply” och de har en hel del att leva upp till efter deras förra album ”Electro Glide in Blue” som blev en stor framgång.

Det märks att bandet varit medvetna om det.
I sin strävan att tillfredsställa så många som möjligt har Apollo 440 vävt in så många element de bara kunnat på skivan. Men det som huvudsakligen märks är deras förkärlek att bygga låtar kring tuffa gitarrsamplingar. Och visst, det är kul ett tag som i singeln ”Stop the Rock” men man tröttnar rätt fort när det mesta låter likadant. Från Beastie Boys-pastischen ”Stadium Parking Lot” till flipperspelsmusiken i ”Lost In Space” är det nämligen svårt att särskilja låtarna från varandra.

Jag skriver det mesta för det finns undantag. ”For Forty Days” är riktigt bra engelsk suggestiv drum'n'bass. Agentfilms-soundtracket ”Perfect Crime” är också ett lyckat experiment. Däremot hade jag gärna varit utan både reggaeflirten i ”Heart Goes Boom” och ”Yo Future” där Apollo 440 kommer farligt nära tyska tramstechnogruppen Scooter.

Men trots att man har försökt variera sig så gott man kunnat blir det ändå tråkigt i längden. Jag tror att Apollo 440 försökt göra en partyplatta på vilken det finns något för alla. Men i sin strävan att göra det avslöjar de samtidigt sina begränsningar. De må vara ett väldigt roligt liveband och de är bevisligen begåvade remixare men idéerna verkar ha sinat när de gjorde ”Gettin' High on Your Own Supply”.

Som bäst är de i de helt instrumentala låtarna utan sång/rap, något som möjligen kan spåras tillbaka till deras bakgrund som DJ:s. Till nästa gång borde Apollo 440 kanske söka sig dit, till ett mindre format på gruppen och mindre genrespridning på musiken. Nu har de bara bevisat att störst inte alltid behöver vara bäst.

David Drazdil

Publicerad: 1999-09-14 00:00 / Uppdaterad: 1999-09-14 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #216

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig