När Dave Mustaine 1983 blev sparkad från Metallica startade han med hjälp av bland annat den temporära medlemmen Kerry King bandet Megadeth. Sedan dess har Dave tillsammans med vapendragaren och basisten David Ellefson hunnit släppa åtta album inklusive nya ”Risk”.

Bandet började som ett thrashband men har med åren utvecklats genom olika former av experimenterande, men att säga att de någonsin varit något annat än ett hårdrocksband skulle vara att ta i.

Nu har bäste herr Dave dock tagit sig vatten över huvudet. På detta hans åttonde album sjunger han visserligen bättre än någonsin, men musikaliskt låter ”Risk” ungefär lika intressant som Alice Coopers åttiotal. Dock erbjuder skivan några spår som är njutbara. Med betoning på några skall kanske sägas. Det är nämligen bara de två inledande spåren jag syftar på.

Den första låten – ”Insomnia” – låter verkligen Megadeth. Ett effektspäckat drivigt riff dominerar låten som är kryddad med lite asiatiska tongångar frammanade av stråkar. Den andra låten – ”Prince of Darkness” – erbjuder efter en tillbakahållen början en vibb av tidiga Metallica, om än mycket mesigare. Sedan går det raskt utför. Spår fyra – singeln ”Crush 'Em” – börjar med en programmerad effekt som för tankarna till Trent Reznor, men byter strax skepnad. Basen i versen låter som om den vore hämtat från ”I Was Made for Loving You” med Kiss medan refrängen blir helt outhärdlig då studion vid detta tillfälle var fylld med Daves ölpolare från förr som gärna sjöng in de anskrämliga fotbollskörerna. Huvva!!! Följande ”Breadline” är horribel AOR av en skola som jag trodde var utdöd för länge sedan. Efter detta fortsätter skivan att rulla på och vi passerar en mängd pinsamheter på vår väg mot det efterlängtade slutet.

Med skivan följer en bonuscd med en låt från varje album utom debuten ”Killing is My Buisness… and Buisness is Good!” Jag antar att det är någon form av försäljningsknep, men ”The No Risk Disk”, visar bara på att Megadeth faktiskt har gjort riktigt bra låtar och att ”Risk” inte har någon låt, förutom kanske ”Insomnia”, som kommer i närheten av att vara lika bra.

Dave borde ta sig en allvarlig funderare på om han verkligen skall fortsätta skapa musik baserad på sina alltmer urvattnade idéer.