Länge leve Death In Vegas!

Richard Fearless är tillbaka med nytt material, men vi får alla snällt vänta till september innan vi kan köpa det nya albumet ”Contino Sessions”. De som inte kan vänta tills dess kan stilla sin abstinens med smakprovet ”Dirge”.

Det faktum att låten ”Dirt” från förra albumet ”Dead Elvis” har figurerat i både Budweisers och Guiness reklamfilmer, samt att det släpptes ytterligare två singlar från albumet – ”Rocco” och ”Rekkit” – talar för att de flesta vid ett tillfälle eller ett annat lyckats höra Death In Vegas. Men de flesta känner förmodligen inte till namnet. Förhoppningsvis kommer alla att göra det efter september.

Fearless säger att det nya materialet ligger närmare band som Neu!, Can, Sonic Youth, My Bloody Valentine och Spiritualized. Duben och dansmusiken har fått kliva tillbaka lite grand. Fearless har vidare sagt att han i större utsträckning har använt riktiga musiker i studion. Och visst, efter att ha sett och hört det helt makalösa framträdandet som Death In Vegas gjorde på årets Hultsfredfestival kan jag inte annat än hålla med. Det nya materialet är verkligen fyllt av elaka gitarrmattor och psykedeliska flumelement, samtidigt som den högst cinematiska dansmusiken finns kvar.

”Dirge” är en rockig låt som börjar med gitarr, riktig bas, handklapp och plastiga 80-tals trummor spelade av en maskin. Ovanpå detta nynnar Dot Allison (vän sångerska och Fearless flickvän) lite sött. När låten sparkar i gång på allvar har man lagt riktiga trummor ovanpå de maskinella, samtidigt som långa svepande mattor av sköna oljud fyller låten. Den blir till en riktig rockstänkare som säkerligen även går hem på dansgolven. Det enda tråkiga med den är att när den väl har kommit i gång är den snart slut. Den kunde ha varit flertalet minuter längre.

B-sidans ”Luthers Funk” får mig att vilja dansa som skeletten i Daft Punks ”Around the World”. Det säger väl lite om hur den låter. Jag tror att det är det stompiga beatet och den framträdande hi-haten som får mig att känna så. Hårt distade synthskapade ljud utgör melodin tillsammas med något som skulle kunna vara en gitarr.

Personligen föredrar jag den rockigare ”Dirge” framför ”Luthers Funk”, som trots sin potential som danslåt känns lite blek och basal.

Släpp som det här vill ofta vara en brygga mellan det gamla materialet och det nya. Och det är precis så det här känns. Låtarna i sig är inte riktigt så bra som jag hade hoppats, men de gör mig än mer sugen på att få höra ”Contino Sessions”.

Detta gör att ”Dirge” kan tjäna som smakprov på det nya materialet för de som har förra skivan, samt att den kan den fungera som en billig introduktion för de som ännu inte upptäckt Death In Vegas. Vanliga dödliga med en skral skivbudget kan lika gärna vänta till september.