Jamiroquais fjärde album börjar och slutar på topp. Första singeln ”Canned Heat” är ett litet mästerverk i gammal god brittisk jazzfunkanda. Avslutande bonusspåret ”Deeper Underground” är nästan lika bra, även om det känns lite märkligt att ett så pass gammalt spår plockats med. Men, som ett stärkande argument för att köpa albumet fungerar det.

Första halvan av albumet är riktigt riktigt bra. Då håller sig Jamiroquai på välbekant mark och undviker att kliva alltför långt från den sedan gammalt utstakade funkvägen. Andra singeln ”Black Capricorn Day” och skönt svängiga ”Soul Education” hör båda till Jamiroquais starkare låtar.

Andra halvan av albumet känns nästan pinsam. Bandet försöker kränga på sig en ny funkkostym och börjar flörta med modernare tongångar. Man ger sig på någon form av house i ett desperat försök att uppdatera soundet och finna nya vägar. Det funkar inte alls. Svänget försvinner och mitt leende byts mot en gäspning.

Nu några veckor efter att albumet släpptes är det bara att konstatera att det inte kommer fram ur hyllan särskilt ofta. Precis som vanligt blev jag glad och upprymd av att få ett nytt album med dessa herrar, men efter ett tag finns det inget som göra att jag vill ta fram det. Det svänger ett tag, men blir trist i längden.

Skillnaden den här gången är att det inte är funkmaskineriet som tröttnar. Det är det desperata experimenterandet som gör att jag tappar koncentrationen och slår av halvvägs. Det hade alltså blivit en smått makalös mini-CD.

På sätt och vis är det roligaste med det här albumet att det nu finns tillräckligt många starka Jamiroquailåtar för att motivera en samlingsskiva. Ska vi slå vad om att den kommer nästa år tillsammans med två nyskrivna låtar?