OK, jag fattar ingenting av det de sjunger dessa underbara japaner. Inte ett smack fastnar av texten. Titlarna är i och för sig översatta på denna skiva, och den är mixad för västerlandet. Texter är viktigt, men tydligen inte vad det gäller Pizzicato Five. Jag gillar det utan att förstå.

Denna skiva svänger. Detta är någon form av easy-listening jazz från Japan. Med rötterna kvar i Tokyo blir bandets musik nästan vulgärt västerländsk. Yashuaro Konishis musik är skönt avslappnad, men med storbandets kapacitet. Det är ingen lek när blåset backar upp Maki Nomiyas svala och ibland försiktiga sång. Tankarna förs utan vidare till casinon, ”Snobbar som jobbar” och Tom Jones tidiga alster.

Skivan innehåller inga listlåtar. Det är lite för softat, och oftast saknas den där refrängen som gör låten trallvänlig. Emellertid är det väl så att denna musik inte skall vara trallvänlig, utan mjuk och smekande. En skiva som bakgrundsmusik (om man nu inte är ett fanatiskt P5-fan). Men i min omgivning funkar låtar som ”la dépression”, ”conserto” och ”such a beautifull girl like you” precis på samma sätt som Softlan sköljmedel. Tar bort statisk elektricitet och gör mina kläder mjuka.

I längden kommer nog detta inte att hålla. Tyvärr! Jag kommer lyssna på Pizzicato Five länge till, men utan den brinnande glöd som uppstår i närheten av mästerverk. Jag saknar den tidiga lekfullheten, experimentlustan och attityden som Konishi och Nomiya visade på exempelvis ”Happy end of the World” (1997).

Pizzicato Five är på, så på att de är av. De gör nästan en overkill på sig själva. Där kanske problemet ligger i att albumet inte når längre. Men känner jag modegurun Nomiya rätt är hon snart lika rätt som hon alltid varit (hon tycker nog det själv i varje fall, och det har blivit trender många gånger förr).