Tomayasu Hotei är jättestor. Tretton soloskivor har han gjort och nu skall han
lanseras i Europa. Det känns lite svårt att skriva om något som för mig är en debut trots att han sålt 22 miljoner skivor som soloartist och ännu fler med diverse band i Japan.

I marknadsföringen i Europa har han framställts som japans Marilyn Manson. Jag tycker beskrivningen är missvisande. Det är inte likt på något sätt faktiskt. Även om de säkert har en del gemensamma inspirationskällor, såsom David Bowie (något som märks tydligt på ”We all alone” som i stil kunde vara tagen från Bowies ”1. Outside”).

Av vad jag förstått från den officiella sajten så är den här skivan ganska annorlunda från hans tidigare produktion som är mer traditionell rock. Hotei själv står omnämnd som ”super guitarist”. På ”Supersonic generation” har han gett sig på en hel del digitala manicker. Jag tror att jag är ganska glad för det. För om jag tar ut det obehandlade gitarrspelet som är kvar på skivan och sätter in det i en normalare kontext så blir det riktigt tråkig rock.

Man skulle kunna dela upp den här skivan faktiskt i två samtidigt existerande delar. Den ena 15 år gammal hårdrock och den andra nittiotals digital rock. På titelspåret ”Supersonic generation” är det särskilt tydligt. Där blandas i det närmaste industriproduktion med Yngvie Malmsten-gitarr och hårdrockskör a la åttiotal.

Texterna är på japanska förutom i coola Led Zeppelin-covern ”Immigrant song”. Jag vet inte om det beror på utlandslanseringen eller inte, men han har gett sig på engelska refränger och titlar på låtarna och ibland blir det ganska löjligt faktiskt. Låttitlar och tillika refränger som ”The spy you” och ”We all alone” passar inte riktigt in i min version av det engelska språket och ger mig lite kalkonkluckande skratt i halsen. Många gånger tycker jag annars det är ganska charmigt med dålig engelska på japanska plattor, men här går det ibland lite till överdrift.

Om jag skall komma till någon form av slutsats så blir den också lite kluven. Jag tycker den här skivan kan vara en lite rolig partyskiva som man kan rocka lite lätt till. Fast jag tror nästan att Hotei själv är fullständigt seriös och att han försöker vara riktigt ordentligt hård. Om han vill att jag också skall tycka det misslyckas han ganska mycket. Om så inte är fallet, och Janet Jackson tröjan tillsammans med Hoteis bistra uppsyn på omslaget därmed är ett litet skämt, så är Hotei bättre än jag tror om
honom.