1996 släppte svenska Drain sitt debutalbum ”Horror Wrestling” och spelade sedan samma sommar i teaterladan i Hultsfred. Och det var där som jag upptäckte kvaliteten med Drain. De visade sig vara ett riktigt bra liveband. I den sena nattimman gavs prov på svängig post-grunge med hårda riff och kompromisslös attityd, samtidigt som de levererade sång i bästa Staley/Cantrell (Alice In Chains) anda. Live växte de låtar som presenterats på albumet, och Drain visade var skåpet skulle stå.

Efter detta har Drain gjort vad alla andra band drömmer om. De har turnerat USA tillsammans med de största. Det hela började med Ozzfest 1997, och sedan har det fortsatt. I skrivande stund är Drain troligen tillbaka i USA för Ozzfest 1999, men den här gången har de även det nya albumet ”Freaks of Nature” i bagaget.

”Freaks of Nature” är en ganska väntad uppföljare till ”Horror Wrestling”. Låtmaterialet är mer mångfacetterat, mer välproducerat och innehåller fler influenser. Det låter fortfarande Drain, men utvecklingen är i högsta grad hörbar. Förutom att man har haft drygt tre år på sig att influeras av andras musik, har man till den nya produktionen tagit hjälp av andra musiker. De som det talats mest om är Max Martin och Tony Iommi. Max har producerat en låt och varit med och skrivit två. Den ena, ”Simon Says”, är dessutom Herbie med och stånkar på, och det gör den lite halvlöjlig. Tony har i sin tur varit med och skrivit den eminenta låten ”Black”. Det som är mest uppseendeväckande med detta tycker jag är att det låter mer som att det vore Zakk Wylde (a la ”Ozzmosis”) än Tony Iommi.

Som slutproducent valde man att kalla in en av mina favoritproducenter, Sank. Att det är han hörs på underbara tyngden och på de samplingar som lagts på skivan. Produktionen för tankarna tillbaka till det sorgligt bortglömda albumet ”Pounds” med svenska Mental Hippie Blood, en platta som Sank producerade 1994.

I klartext har Drain gjort ett album som låter 90-tal. De spelar fortfarande till viss del post-grunge, men jag skulle hellre definiera dem som ett hårdrocksband. Influenserna är nämligen så många att jag inte tycker att det är lämpligt att kategorisera dem snävare än så. Ibland blir det smörigt så att det nästan är outhärdligt, och ibland är det så där härligt hårt och svängigt. Texterna är dessutom klara hårdrockstexter om smärta och ilska.

Vissa dagar tycker jag att ”Freaks of Nature” är ett perfekt soundtrack, för att andra dagar tycka att de har gjort ett så välproducerat och försäljningsanpassat album att det nästan gör ont.