När jag åkte bräda under 1990-talets första år var det punk som gav den där extra kicken till någon form av fliptrick. Musiken var helt avgörande för känslan både när man åkte själv, och när man såg på en fräsch video. Den känslan har inte infunnit sig på flera år. Jag bailade nämligen med huvudet före, och börjde trappa ner brädandet. På samma sätt försvann punken i dess olika tappningar ut ur mitt liv. Ända till nu när Astream och Dropnose släpper sin split-cd.

Bad Taste Records har sitt huvudsäte i Lund och har tidigare släppt band som Satanic Surfers, Loosegoats, och just Astream. Huvuddelen av musiken är den punk som Astream och Dropnose framför på sina elektrifierade instrument.

Astream, som är från Sverige, och Dropnose, från UK, har slagit sig samman och gjort en delad CD. Fyra låtar av Astream och fyra av Dropnose. Ett bra sätt för två band att utnyttja stordriftsfördelar.

Astreams låtar håller överlag en bättre klass än Dropnoses, även om de båda bygger på samma repetitiva mantra. Vad som gör Astream bättre är den klart överlägsna sången. Sången, och körandet sitter som handsken på de gungande gitarrerna. Båda besitter dock den där energin och glädjen som punkrock kan innehålla.

Även om texterna inte alltid är politiska (vilket de ofta är), så rycks man med och bortser från enformigheten. Det är troligtvis det som är det stora med band som Astream och Dropnose. Musik som Venga Boys är enformig, och får mig verkligen att vilja smasha min radio (för någon skiva av det slaget skulle inte sättas i min spelare). Musik som Astream och Dropnose är enformig, men den får mig att vilja röja längst framme vid scenen eller satsa allt på en 360 flip nerför Centralskolans trappa. Det är stort.

Solen skiner utanför fönstret. Kanske skulle man ordna sig en bräda och slänga sig ut i betongdjungeln som gammal mid-schoolskatare. Näe, förresten man börjar bli gammal. Jag stannar nog här och lyssnar på Astreams ”Punkville, Sweden”. Jag sätter en clean flip to k-grind…