Jag önskar ibland att jag sluppit höra den här skivan. Det fanns nämligen en tid då jag hyste stor respekt för Paradise Lost. Även om jag egentligen inte lyssnat på bandet sedan 1993 års ”Icon” har de alltid funnits där och även om de inte direkt intresserat mig, så har de i alla fall inte irriterat mig.

1990 släpptes Paradise Losts debutalbum: ”Lost Paradise”, och det gjorde ett stort intryck på mig. Tilläggas bör kanske det faktum att jag även runt denna tidpunkt lyssnade på Death och Morbid Angel. Akter som spelade mer dödsmetall än vad man kan säga att Paradise Lost gjorde. Jag uppfattade i alla fall PL som ett tämligen närbesläktat band. Väl framme vid tredje skivan – ”Shades of God”, hade de skiftat fokus något och spelade en form av gothmetall. Albumet innehåller, om du köper den idag, megahiten ”As I Die”, men är annars inte så intressant.

I samband med ”Draconian Times”, Paradise Losts femte album, nådde de sin kommersiella topp. Skivan sålde med hjälp av extensivt turnerande och stor mediaexponering. Detta var 1995 och sedan dess har jag inte haft någon större koll på bandet.

För ett tag sedan fick jag chansen att lägga vantarna på bandets åttonde album; ”Host”. Detta är som sagt något jag i dag ångrar. Det är inte så att materialet på skivan är dåligt, tvärtom, det är till och med ganska bra. Det är bara ett litet krux. Skivan är i princip en rak plagiering av Depeche Modes ”Ultra”. Det blir inte bättre av att ”Ultra” är en skiva som jag själv tycker är utmärkt. Ni får ursäkta min rättframhet. Jag skulle kunna skriva att Paradise Lost har bytt sound till följd av en rad nya influenser, men det skulle kännas som en lögn.

Faktum kvarstår, ”Host” låter som att det innehåller överblivet material från DMs ”Ultra”, samt att Paradise Lost låter som att de använt sig av samma producent. Albumet innehåller bra låtar, ”Permanent Solution” är en sådan. Men plagiering är aldrig kul. Det är dessutom min plikt som musikälskare att varna dem som kan tänkas betala pengar för detta spektakel.