Kvalar in som en av de mest underhållande liveskivorna jag någonsin stött på. Klår så klart inte bootlegs jag hittat av konserter jag själv varit på och har känslomässiga kopplingar till, men det är nära på. Det finns definitivt en massa tekniskt sätt bättre, både spelade och inspelade, liveskivor men det är ju MUSIK vi pratar om. MUSIK , inte teknisk ekvilibrism.

1973 har bandet Rolling Stones Mick Taylor och Keith Richards på gitarr – detta är alltså efter Brian Jones och före Ron Wood. Bandet har med sig extra musiker på saxofon, trumpet/trombon och piano. Jag är ingen vän av långa jam, men jag smälter när jag hör vissa av dessa improviserade infall. Jagger sjunger formidabelt bra iförd blå bodysuit och hans mellansnack kryssar mellan ”you look so sweet now , alright” till ”oh yeah” och ”you look lovely, you sound lovely – oh yeah”.

Det finns en anledning till att denna skiva är värd varenda krona om du mot all förmodan hittar den i en butik (jag har lånat den av en vän) – nämligen versionen av ”Gimme Shelter”, Rolling Stones bästa låt. Det är ett mysterium att jag kan älska denna oväntade variant av låten, men jag gör det av hela mitt hjärta. Killarna smyger in fel i låten med diverse instrument, Keith kör sitt eget race, Charlie Watts försöker hålla ihop det hela men är inte riktigt kapabel till det, tassar lite på hi-haten och vid ett tillfälle slutar han spela helt och en gurka dyker upp i ljudbilden, Wyman står och gungar lite grann i bakgrunden. Allt hänger på en väldigt skör tråd. Då kommer Mick Jagger in med rak rygg och pondus och det hela börjar styras upp. När sen Mick Taylor, 1973 års lead-gitarrist, får sitt solo är det en helt annan låt som kommer ut ur högtalarna. Och vilket skönt ljud han har på sin gitarr…

Denna juvel till låt har överglänsat resten av låtlistan, troligtvis på grund av att det mesta är rätt så kompetent rock, utan samma nerv som det kittlande katastrofläget i ”Gimme Shelter” bjuder på. Mot slutet av skivan kommer dock ännu en oförglömlig Rolling Stones stund då Jagger presenterar bandet, bla så får Charlie Watts omnämningen ”never misses a beat” och pianisten och födelsedagsbarnet Nicky Hopkins, får ett Happy Birthday sjunget för honom. Jag älskar det!