Ögonblicklig attraktion uppstod när jag hörde ”Georgy Porgy” med Eric Benét och Faith Evans första gången för några veckor sedan. En gammal favoritlåt (Totos enda riktigt bra låt, enligt mig) i en ännu bättre, soulfull version med en underbar sångare jag aldrig hört namnet på. Bara det underbara faktum att hela låten var med och inte samplad sönder och samman à la 90-tal, var en positiv upplevelse. Såg senare en intervju med Eric Benét, som talade om att han älskar Stevie Wonder, precis som jag gjort sedan barnsben. Sedan var det ju klippt. Kärlek. Hur har jag kunnat missa den här killen förut?

Eric Benét har gjort en soloplatta tidigare, ”True to Myself” 1996 och den uppmärksammades tydligen för de starka influenserna till bland andramin husgud Stevie. Jag må vara gammalmodig som fortfarande älskarsoul med starka melodier, invecklade harmonier och vacker sång i stämmor, men ingen kan anklaga Eric Benét för att göra gammaldags musik. Han gör allt det där, men ändå känns det helt nytt, dock inte planlöst och entonigt som jag tycker mycket av nutida R&B gör. I en intervju från 1997 står att Eric Benét roas över rubriker om att R&B är tillbaka: ”The music never went away, But now, all of a sudden, it's cool to do the retro-soul thing.” (Naiv fråga: hur kan klassisk musik vara retro?)

Hur som helst, ”A Day in the Life” är en mycket bra skiva. Den första låten, ”That's Just My Way” är mjuk, funkig och vacker. Den och flera låtar får mig att tänka på nåt underbart med Earth, Wind & Fire från sent 70-tal. Den mjuka, känslodrypandeballaden ”Spend My Life with You” är gospelaktig och i stil med Boyz II Men, fast ungefär 20 gånger bättre och mer intelligent. Coola, jazziga ”When You Think of Me” och funkiga ”Lamentation” är magnifika. Det hörs att Eric Benét har försörjt sig som jazzsångare tidigare. Scat-song kräver musikalitet och begåvning, till skillnad från det tvångsmässiga wailande som nästintill alla R&B-sångare och sångerskor sysslar med idag. Andra musikstilar som reggae och salsa finns också som inspirationskällor och variationen bidrar till att Eric Benét ännu mer undviker att fastna i det likriktade R&B-kletet. Alla låtarna kanske inte håller världsklass, men de flesta. I ”Love the Hurt Away” – ååååh, vilka harmonier. Jag nämner inte fler låtar, lyssna på dem istället.

Stevie Wonder-influenserna är tydliga på hela skivan, men Eric Benét är inte alls någon plagierande wannabe. Han är en artist med fantastisk egen talang och ovanligt bra smak. Min kompis.