När Bernard Butler och Suedes vägar skildes åt ställdes två retoriska frågor: Hur skall Suede klara sig utan Butler?, Hur skall Butler klara sig utan Suede? Historien visade att svaret blir bra på båda frågorna. Suede släppte ”Coming up”, Butler ”People Move On”.

Butler utvecklar sin storslagna ådra. Här varvas den lilla poporkestern med symfoniorkestern. Butlers sång är fullfjädrad, och körslingorna ger ett gediget intryck. Överproducerad? Patetisk? Risken med denna typ av musik är att den blir alltför slipad, alltför pampig och nästan patetisk. Butler undviker skickligt fällorna, och gör storslagen musik utan att bli fånigt högstämd.

En skiva att lyssna på i sin helhet, detta även om både ”Stay” och ”Not alone” blivit smärre hits. Hitpotentialen är dock avsevärt lägre än hos Suede, men helheten är klart bättre hos Butler. Det är kanske avsaknaden av hits som gjort att Butler allvarligt underskattats.

Desto roligare att lyssna på hans musik.