1998 års platta! När man väl konstaterat detta återstår bara att motivera varför?!? Detta musikaliska fenomen som är världsbäst i deras egna patenterade bob hund-genre är alltså tillbaka med en ny fullängdare. Även om ”Jag rear ut” saknar en hitlåt av riktigt samma kaliber som ”Düsseldorf” från ”Omslag: Martin Kann” så tycker jag att den är bättre än sin föregångare – som album betraktat – eftersom den utgör en starkare helhet. Det känns mer som ett album än en samling individuellt starka låtar.

Låtarna spänner från de sjävklara upptempo-injektionerna – ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” (förmodligen världens bästa kärlekslåt!), ”Nu är det väl revolution på gång?” och ”Det är nu det börjar” (”Somliga människor sover på marken, dagar och vissa nätter, går jag som en herde med stav över skattetvångets slätter”). De båda senare ger prov på det allvar som finns i Thomas Öbergs texter, om man bemödar sig med att se igenom fyndigheterna .

Tempot sänks något i mittemellantemponumret – den genialiskt struttiga – ”Helgen v.48″ – och än mer i de lugnare låtarna ”Jag är inte arg” och ”Goddag & Adjö” (med genialiska Tomas DiLeva-körer).

Skivans höjdpunkt är ändå den nattsvarta titellåten ”Jag rear ut min själ”, som stegras succesivt till ett mäktigt, avbutet, crescendo som känns i märg och ben. Fenomenenen frustration, ångest och maktlöshet har fått ett nytt soundtrack.

Bandet är svårt att beskriva musikaliskt. De måste höras. Fundamentet består av den tajta rytmsektionen med trum-Mats och bas-Mats. Ovanpå detta svävar Nimmersjös och Essings unika gitarrspel, som tillsammans med Jonassons patenterade, rymdskapande, synth-slingor, skapar det oefterhärmliga bob hund-soundet. Ett sound som är som gjort för den personligt sjungande rock-Thomas och hans texter.

Om bob hund verkligen vore en hund skulle de inte vara en rockweiler och inte heller en plastig pudelpoppare, utan en knappt rumsren ”gatukorsning” av allra finaste slag. Ingenting för utställningar och ”gå-fot-tävlingar”. Det är definitivt inte musik för alla och inte heller för alla tillfällen. Om de vore en drink så vore de en Bloody Mary. En drink som gillas av långt ifrån alla och som man inte lär sig tycka om i första taget. Men så småningom får man förhoppningsvis smak för den och återvänder med allt frekventare mellanrum, eftersom man känner suget.

Skål – för världens bästa hund och förra årets bästa platta!