Om man tar hela funkhistorien och kör den genom samtidens hiphopfilter, grovhackar och sätter ihop delarna igen så landar man gissningsvis någonstans i Los Angeles 2004. Då släppte Plantlife ”the Return of Jack Splash”. På något vis gled den mig förbi då, men när jag flyttade till Malmö pratade Mikael hela tiden om nyfunken från […][...]

Det är lite intressant att singeln i det närmaste är dödförklarad på alla sätt som går, samtidigt som jakten på den perfekta förstasingeln snurrar allt snabbare. Jermaine Dupri-producerade It’s Like That är uttryck för precis det. Allt som gjorde Yeah till en av de mest framgångsrika r’n'b-singlarna på väldigt länge kopierat minutiöst noga. Och så […][...]

Amy Winehouse är bara 20 år men redan höjd till skyarna med epitet som ”2000-talets Billie Holiday” hemma i Storbritannien. Uppvuxen i Camden, London, med passionen för jazz nedärvd från fadern, började hon utmana sig själv genom att skriva egna låtar, något hon började med då hon insåg att ingen ny radiomusik sade något om […][...]

Han står på cd-skivans baksida och pekar rätt upp i luften. Mot himlen. Gud är Pastor Gröns motor och mentor. Reverend Green (Pastor Grön) är just vad han kallas där producentinsatsen anges. Skivan är producerad av Pastor Grön och hans evige producentkompis Willie Mitchell. Därmed hamnar vi i den trygga soulhimlen. Viktigaste komponenterna är det […][...]

1971 Funkadelic. Sen. 1982 Bad Brains. 1988 24-7 Spyz. 2004 Mos Def. Eller. 1984 Run DMC. 2002 The Roots. 2004 Mos Def. Eller både och. Å den tredje sidan är det också en direkt fortsättning på Black Star och ”Black on Both Sides”. För även om The Mighty Mos har spelat in en knippe låtar […][...]

Use your mentality Wake up to reality Det har snart gått femton år sedan Neneh Cherry hiphopifierade Cole Porters I’ve Got You Under My Skin till AIDS-välgörenhetssamlingen Red Hot + Blue. En låt som i Nenehs version förvandlades till svettig och supersexig minimalistfunk, nästan uteslutande byggd kring basgången. Att videon till I’ve Got U Under […][...]

Råa beat och detonationer ligger tjockt över ljudlandskapet på Estelles skiva. Hennes inlånade lila hårprydnad, hennes massiva örhängen och hela den rasslande smyckeutstyrseln betonar egentligen: ”Här har ni en bitch som inte tar skit från nån!”. Kvinnor offras världen över – det är inmonterat i vårt kulturarv – när Stravinsky började skissa på sitt ”Våroffer”, […][...]

Raphael Saadiq befinner sig i soulens öga. Han tänjer inga gränser. Det är mjukt, följsamt och svängigt. Jag kan inte låta bli att tänka på Princes senaste och kanske framför allt videon till ”Musicology”. Saadiq gör samma självklara varma funksoul som klär i nostalgisk retro. Det är ingen genrebändande samling låtar han bjuder på den […][...]

Likt den elektriska strömmens blixtrande framfart på den här skivans omslag går varenda ton TV on the Radio tar rakt igenom mig. Deras musik får mitt hår att stå och mitt blod att koka. Jag har inte hört något så här säreget och intressant på jävligt länge. TV on the Radios musik är svår att […][...]

I teorin gillar jag fortfarande Blacknuss som fan. Ska jag vara ärlig är det inte längre sant. Sanningen är att de inte berört mig på riktigt sedan debuten 1994 när de fortfarande var mer än ett soloprojekt med gästspelare. Den tydliga knäcken kom när rytmsektionen Christian Falk (bas) och Martin Jonsson (trummor) spräcktes runt inspelningen […][...]