Den här dubbeln var tänkt som den storslagna återkomsten. En skiva Funkadelic, en skiva Parliament. P-funkens tvillingband förenade en gång för alla. Så blev det nu inte. På fler sätt än ett. För den som följt George Clinton och hans turnérande funkcirkus under de senaste åren är den här skivan ändå ingen överraskning. Det handlar […][...]

Med Billion Dollar Gravy injicerade London Elektricitys musikaliska hjärna Tony Colman en välbehövlig dos soul i den brittiska drum’n'bass-scenen. Med inslag av house och jazz, en osviklig känsla för melodier och lysande vokalister som Robert Owens och Liane Carroll är det fortfarande ett av de bästa album som släppts i genren. Goda skäl att ha […][...]

Nicolettes senaste skiva kom 1996. Några av er minns henne kanske som en av vokalisterna på Massive Attacks utmärkta andra skiva, ”Protection”, från 1994. Till skillnad från senast, då hon jobbade med flera av de då hetaste europeiska elektronikaproducenterna, har hon den här gången gjort det mesta själv. Det har tagit hennes musik i en […][...]

Jag sorterade snabbt bort Leela James när jag fick promon med singellåten ”Music”. Tyckte mest den var blek och harmlös. Noterade och valde bort. Tack, nästa. Så sitter jag och zappar hemma i soffan en kväll. John Legend och Leela James delar tid i rutan. Och där står hon på scenen i Camden som jag […][...]

Det är svårt att inte imponeras av Will Holland. 25 år gammal har han redan släppt ett antal skivor och som Quantic fått ett aktat namn på breaksscenen. Fast han har inte nöjt sig med det. Har han dessutom, lite vid sidan om, släppt soulig slarvpop med kompisen Russell Porter som The Limp Twins och […][...]

Sedan Jigga tog över på Def Jam har han kontrakterat unga tjejer med en sådan frenesi att man börjar fundera över vad det där senaste bråket med R Kelly egentligen handlade om. Rihanna är sjutton år ung och ligger bakom en av årets mest envetna radioplågor ”Pon de Replay” (som i det energiska handklappet påminner […][...]

Det är mycket som inte stämmer med Multiply. Funkdrypande souljuveler av den här digniteten ”ska” komma från USA och inte Storbritannien som fallet är här. Så är det bara. Att den dessutom kommer från skivbolaget Warp mest känt för mer experimentella artister som Squarepusher och Aphex Twin är rent sensationellt. Inte nog med att genren […][...]

Det börjar med det ”säkra kortet”. Den dyrköpta och tilltänkta hitsingeln direkt ur Neptunes-butiken. Nu hör ”Goin' Out” knappast till de mest välslipade juveler Pharrell Williams släppt ifrån sig. Inte så att det är trist, men i förhållande till vad som komma skall känns blingstompandet lite anonymt (tänk Kelis ”Wanderland”). Som välkommen till festen-tema funkar […][...]

Det är nästan exakt tre år sedan jag skrev om Sharon Jones and the Dap-Kings senast. På många sätt har de rest tre år bakåt i den soulfunkhistoriska flux de verkar i. (Och för er som inte redan hunnit bläddra fram min gamla text kan jag meddela att de befann sig ungefär vid året 1969 […][...]

Det känns som en hel evighet sedan BLaO var det mest lovande i den svenska undervegetation där hiphop och soul växer ur svart asfalt. En första samling 2000, en andra 2002. Sedan dess och där emellan är det egentligen bara Glaciuz the Icy som varit i närheten av att ta sig ut i det starkare […][...]