Pussycat Dolls. Det finns artister jag vet att jag kommer gilla innan jag ens hört något från dem. Pussycat Dolls var en av dem. Med rötterna i Christina Applegates garage, dit Christinas rumskompis, koreografen Robin Antin, släpade ett gäng tjejkompisar för att sätta samman en egen show, som slutade med ett framträdande på Johnny Depps […][...]

I början av årtusendet släppte Goapele en självfinansierad skiva som hon valde att kalla ”Closer”, efter en av låtarna. När den skivan sålt slut och hon fortfarande inte nått större uppmärksamhet spelade hon in ytterligare fem låtar och släppte en ny version som fick namnet ”Even Closer”. Det gick bättre – om än långsamt. 2003 […][...]

När Anthony Hamilton släppte ”Comin’ From Where I’m From” 2003 blev han smått geniförklarad av både kritikerkår och den stora publiken. Framgångarna ledde till att en del av hans tidigare material uppmärksammades och gavs ut på skiva under titeln ”Soulife” 2005, samt att den bortglömda debuten ”XTC” började efterfrågas. Anthony Hamilton är nu en av […][...]

Kal skrev i kommentaren om sitt låtval till vår 13 asbra låtar 2005 att norsk jazz var skiten förra året. Onekligen en poäng sett till hur strävan att bryta sig ur inkörda mönster, som i till exempel Shinings fall, ledde till en fusion av traditionella jazzuttryck med rock och digitala beats. Inte alltid melodiöst och […][...]

För mig associeras titeln ”Unplugged” snarare med de tidigare, ofta klassiska och avskalade, MTV-inspelningarna med sång och akustisk gitarr, än med 16-mannaband och maffiga arrangemang. Men för all del, jag nöjer mig med att konstatera att Alicia Keys gör som många av sina likar och spelar in en liveskiva relativt tidigt i sin karriär. Hon […][...]

Av alla de många recensioner jag läst av Mary J Bliges senaste album är det Jonna Sima som träffar bäst när hon skriver om olyckskorparna som kraxat att ”hon var bäst när hon var som olyckligast” (Stefan Thungren kraxar fortfarande i Svenska Dagbladet). Jag erkänner, jag har själv stått och vrålat den klagolåten. Förmodligen mer […][...]

Öppningen där Bettye LaVette helt utan ackompanjemang sjunger Sinead O'Connors ”I Do Not Want What I Haven't Got” med en röst som låter så raspig och sliten att jag förväntar mig att den ska pulveriseras i ett dammoln om jag slutar lyssna är fullkomligt magisk. När hon sen tar sig an Lucinda Williams ”Joy” som […][...]

Efter nästan fyra år och ett antal soloprojekt är medlemmarna i Saïan Supa Crew nu återsamlade på sin tredje skiva. Saknas gör bara Specta som fortsätter fokusera på sin solokarriär. Den kvarvarande kvintetten poängterar direkt med hårda nävvevarhiphopen i Blow att varken Spectas avhopp eller uppehållet påverkat dem det minsta. Brölande ”Back in the biz, […][...]

När Lyn Collins hjärta gav upp den 13:e mars i år hade hon precis återvänt till USA efter första delen av en sällsynt europaturné. Andra delen skulle ta henne till Sverige, Stockholm, Lydmar. Det var då jag skulle se artisten jag försökt få en intervju med i över fem års tid (jag kom aldrig närmre […][...]

Jag är fullt medveten om att det engelska ordet för enstöring inte stavas som Matthew Chicoines artistnamn. Men om man ändå väljer en, mycket välvillig, tolkning i den riktningen känns det onekligen välvalt. Bara ett par månader efter släppet av hyllade solodebuten Cardiology packade han stora resväskan, sa hej då till polarna i hemstaden Detroit […][...]