Sedan Jigga tog över på Def Jam har han kontrakterat unga tjejer med en sådan frenesi att man börjar fundera över vad det där senaste bråket med R Kelly egentligen handlade om.

Rihanna är sjutton år ung och ligger bakom en av årets mest envetna radioplågor ”Pon de Replay” (som i det energiska handklappet påminner inte så lite om ”Mambo No 5″, hemska tanke). Ändå lite av en guilty pleasure nästan i nivå med Pussycat Dolls ”Don't Cha” (jo jag känner till historien om hur den spelades in av Tori Alamaze först, men jag vet faktiskt inte om jag tycker den var bättre då).

Albumet ”Music of the Sun” är befriande kort (en bra och för genren ovanlig sak). Tolv låtar och en remix av hiten. Fint så.

Musiken är en blandning av modern reggae, hiphop och r'n'b. Den knappa timmen bjuder god variation. Tyvärr är nästan hälften av låtarna riktigt äckliga och snudd på olyssningsbara flortunna turistreggaelåtar körda genom ett fegt r'n'b-radio-filter.

Några är intressanta försök (som covern av Dawn Penns klassiker ”You Don't Love Me (No, No, No)” med Vybz Kartel som har hyggliga verser, men pinsamt tam leverans av refräng).

Det är när hon fokuserar på r'n'b-ingredienserna som det blir som bäst. Där finns en knapp handfull bra låtar. Jag tänker på stötiga ”That, La, La, La” och bittra balladen ”The Last Time” som hade kunnit bli riktigt bra om någon strypt den spanska gitarren och låtit Timbaland-influenserna få fullt spelrum. Vrid upp smattret och pysandet, kasta ut gitarren (den där spanska gitarren kommer tillbaka i det outhärdliga titelspåret). ”Willing to Wait” är en fin lågtempolåt som får mig att minnas hur r'n'b lät innan Destiny's Child, medan ”Let Me” låter som Beyoncé light och säkert kan tilltala alla som gick loss på Ameries ”1 Thing”.

Jag kan väl kalla det en godkänd debut och hoppas att hon kommer tillbaka med en starkare och mer profilerad uppföljare inom en ganska snar framtid.