Hur många kommer egentligen med mersmak ihåg albumen The Movement och The Resident Patient från 2003 repspektive 2006? Förmodligen inte så många. Herr Deck har alltid haft en rätt svårjobbad solokarriär och släppte sin debut först 1999. Han har samtidigt varit i skuggan av sina betydligt mer karismatiska kollegor som Method Man, ODB och RZA. […][...]

2009 fyller hiphopen 30 skivår, samtidigt som det har gått 20 år sedan RZA från Wu-Tang Clan började sin producent- och rapkarriär. Det är dags att lyfta fram hiphopens stora producenter på dagensskiva.com. Detta har jag gjort i samband med att hiphopen fyller 30 år på skiva tillsammans med mina kära kollegor Ola och Karins […][...]

2009 fyller hiphopen 30 skivår, samtidigt som det har gått 20 år sedan RZA från Wu-Tang Clan började sin producent- och rapkarriär. Det är dags att lyfta fram hiphopens stora producenter på dagensskiva.com. Detta har jag gjort i samband med att hiphopen fyller 30 år på skiva tillsammans med mina kära kollegor Ola och Karins […][...]

2009 fyller hiphopen 30 skivår, samtidigt som det har gått 20 år sedan RZA från Wu-Tang Clan började sin producent och rapkarriär. Det är dags att lyfta fram hiphopens stora producenter på dagensskiva.com. Detta gör jag parallellt med Olas fina lista med Premiers 30 bästa produktioner. #24. Wu-Tang Clan med Cappadonna – Careful (Click, Click) […][...]

2009 fyller hiphopen 30 skivår, samtidigt som det har gått 20 år sedan RZA från Wu-Tang Clan började sin producent och rapkarriär. Det är dags att lyfta fram hiphopens stora producenter på dagensskiva.com. Detta gör jag parallellt med Olas fina lista med Premiers 30 bästa produktioner. #28 Wu-Tang Clan – For Heaven’s Sake (Wu-Tang Forever, […][...]

1993. Ni kan historien. Staten Island sparkade liv i hiphopen med skräckfilmsvibbar och kung-fu-samplingar. Det dröjde inte länge förrän alla visste precis vad ”cream” egentligen betyder och kunde allt om vattentekniker. Förutom att Staten Island dropkickade skiten ur världens hiphopskallar och satte sista spiken i hiphopens guldålder blev resten av hiphop-scenen så jävla paff att […][...]