The Truth Is Here var det första jag lyssnade på av Brother Ali, och jag tyckte verkligen att det var skitbra. Men sedan började Ali kännas för tung, för nära, för djup, för predikande, för bra. Därför orkade jag aldrig riktigt med Us, och det var länge sedan jag spenderade en kväll med Brother Ali. […][...]

Från den mylla runt Möllan i Malmö som de senaste åren har gett oss band som Terrible Feelings och Vånna inget, är trion Uppgång och fall näst på tur. Bandet har precis gett ifrån sig sitt första släpp och det är fem poppiga punklåtar att förälska sig i. Dess uttryck lockar till att kallas naivistiskt […][...]

Jag ska erkänna att jag släppte min koll på Tiombe Lockhart när hon for iväg med Cubic Zirconia. Deras euroblandning var helt enkelt inte min kopp te. Så när en solorelease med Lockharts namn dök upp i min RSS-läsare häromdagen var det mest en pliktskyldig nerladdning som sattes igång. Att den kom via kvalitetsleverantören FRSH […][...]

Det finns låtskrivare och det finns Låtskrivare. De där med stort L. John K. Samson är en sådan. Jag ska inte hymla med att jag är ett av hans stora fans, det vore att ljuga. Hans tidigare excesser i Propagandhi och The Weakerthans är alla fläckfria i min bok. Att förväntningarna på Provincial, hans första […][...]

Det finns ingenting som har varit så bra för Damien Jurado som Richard Swift. Jag skriker fortfarande ”fy fan vad bra!” när trummorna hamrar igång Arkansas på förra skivan Saint Bartlett och jag skriker ”fy fan vad bra!” när jag för första gången hör Jurado inleda Working Titles med You could mess with my life […][...]

Det är onekligen pedagogiskt att låta skivans till synes putslustiga titel förklara precis vad den innehåller. Inte för att Todd Terje hade behövt det då det inte på något vis går att undgå att just pärlande arpeggion, åtminstone efter den inledande pastellfärgade discoflirten Inspector Norse, utgör basen i samtliga spår. När skivan dessutom uteslutande bygger […][...]

Nappy Roots har sedan första skivsläppet 2002 förädlat hiphopen med det allra finaste av country rap. På de två senaste plattorna har de med låtar som On My Way To GA, Small Town och Ride delat med sig av Kentucky för alla som vill lyssna. Jag älskar Nappy Roots för deras sympatiska röster, de som […][...]

Det börjar så bra. Inledande Half Red, Half Way är rytmiskt lekfull på ett härligt nördigt sätt samtidigt som den ständigt håller på att implodera av oljud. När sången presenteras drar sig alla instument tillfälligt tillbaka för att återigen kastas in med en rundgång från helvetet. Det är slarvigt och skränigt som Sonic Youth samtidigt […][...]

När jag listade 100 låtar att ta med sig från 2010 var Matilda’s Dream en av dem. Ett långsamt, vackert och hotande bygge som lät precis som den hette. En dröm mellan vemod och vansinne. När John Talabot nu släpper sitt första album skulle öppnande Depak Ine lika gärna kunna heta Matilda’s Dream, del två. […][...]

Han verkar så snäll, Peter Broderick. Jag lyssnar på honom, på hans röst, och känner en stor ömhet. Ömheten kommer från en ganska svag röst. Inte svag som i dålig, men svag som i att han inte forcerar den. Alls. Han låter den bara smyga ut. Jag hade bara hört instrumentalt material från Peter Broderick, […][...]