Om man ska sammanfatta Adorno med ett ord så torde ”hotfull” ligga nära till hands. Ornamento y Delitos femte album rymmer visserligen ett par vasstungade historier i högre tempo, men till största delen mullrar det på i lågfrekvens, både vad gäller text och musik. Inte heller är Adorno någon speciellt kort historia, utan snarare något […][...]

Örebros Coldworker sticker inte under stol med att bandet är inne på ett nytt spår. Bolagsbytet från Relapse till Listenable markerar en förändring sedan 2008 års Rotting Paradise. Öppningsspåret på nya plattan The Doomsayer’s Call ett annat. Låten är därför logiskt nog kallad A New Era. För med Coldworkers rappa dödsgrind från de tidigare två […][...]

Häromdagen läste jag ut Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs Blod Eld Död – En svensk metalhistoria. En bok som fått välförtjänt uppmärksamhet. Det är en grundlig resa i gränslandet mellan death och black metal med några snedsteg mot rötterna i heavy metal. Det är en ofta bra och ibland fruktansvärt jobbig bok att läsa. […][...]

Det är ett ordnat kaos man möts av vid första lyssningen. Ett beräknat sound som tilltalar såväl hardcorefans som indiepubliken. Det är en approach som alltid är svår att bemästra – att vara hela spektrat till lags. Pulled Apart by Horses balanserar på rätt sida stupet. Det är inte mycket som hänt i bandets ljudbild […][...]

Två män med förkärlek för att uppträda i plyschiga björnkostymer som discodopar den klassiska Chicagohousens allra mest melodiösa ögonblick som en hyllning till musiken de vuxit upp med. Det innebär inte nödvändigtvis att den stora kvalitetsstämpeln per automatik åker fram. Men när personerna bakom plyschen är Hot Chips Joe Goddard och hans radiokollega Raf Rundell […][...]

Lyssna på de ringande gitarrerna i Harborview Hospital. Det är som om Bono skulle kunna kliva in på arenan precis när som helst, rycka mikrofonen från Mark Lanegan och fortsätta som inget hänt. Jag kan inte minnas att jag har hört Mark Lanegan göra sådana här låtar tidigare. Men sen inser jag hur jag har […][...]

Det som de förlorar i det ansträngda bandnamnet tar de igen i jävlaranamma och dansvänlighet. Fair Ohs är väl bevandrade i att skapa skramliga men luftiga popalster med allsköns influenser. Det låter som om en brittisk svettig källarlokal har korsats med ett orientaliskt instrument lager och där har sedan ljuv musik uppstått. Det andas inspiration […][...]

Så mycket har redan hunnit sägas så många gånger om Born To Die att det känns fånigt att upprepa. Men då en del av det som sagts trots allt är av stor vikt i diskussionen kring Lana Del Rey som artist kan det vara bra att bocka av något av det redan sagda. En del […][...]

Childish Gambino, eller Donald Glover som han så fint heter egentligen, gör mycket. Han skådespelar, han kör stand-up, han skriver manus, han rappar och han sjunger. Camp är hans första stora släpp, men sedan 2008 har han gett ut en handfull mixtapes och album. Kanye West-ambitionerna är väl mättande i den gospel som tar över […][...]

La da dee. La da da. Det finns de där låtarna som inte bara dansar en sommar utan som sätter tonen för ett decennium. 1991 gick det att älska eller hata Crystal Waters och hennes svajiga sång, men för den som hade något minsta intresse av musik gick det knappt att undgå Gypsy Woman (She’s […][...]