Så var det dags igen. Återigen tar Håkan Hellström emot publikens jubel på hemmaplan. Man börjar bli van vid honom nu. Denna gång har backdropen en bild på honom i bar överkropp, blickandes i fjärran. Är man på sådant humör kan man säkert tänka att hybris drabbat också den gode Håkan till sist.

Det är en pålitlig låtlista som spelas, liksom ett välrepeterat mellansnack. Tro och tvivel inleder och Det är så jag säger det avslutar. Däremellan blir det både maniskt vrålande i Känn ingen sorg för mig Göteborg och armkroksgungning i Hurricane Gilbert. Håkan verkar, till skillnad från de forna kollegerna i Broder Daniel, vara glad över livet. Easy Street är passé. Han har vuxit upp.

Hurricane gråter och bredvid mig hoppar tvåbarnspapporna unisont med fjortonåriga indiekids. Ett finger framåt i luften för varje markant takt. Folkkär är bara förnamnet, men det verkar vara en ömsesidig kärlek. Det hela utmynnar i konfettiregn.

Håkan Hellström och hans band gör ännu en strålande spelning, men har man sett Håkan förut har man också sett detta. Varje gång kan inte vara den bästa hittills.

Försenad som jag är blir jag bara tacksam över Kelis förmodade divalater. En av festivalens mest förvånande bokningar är nämligen drygt 20 minuter sen. Kelis betonar sedan att detta är hennes första spelning på länge.

De mjukare tonerna har fått stryka på foten för ett mer rockbetonat och rått livesound. Tyvärr är ljudet dåligt och låtar som Til’ The Wheels Fall Off, Bossy och Lil’ Star drunknar alla i en mördande bas. Det skaver i öronen, och inte på det behagliga sätt som Kelis röst gör. Publikfriarna Trick Me och Milkshake lyckas ändå försätta såväl minderåriga som festivalveteraner i rörelse och mellansnacken lockar till skratt.

Kelis är en underhållare och en rockstjärna. Hennes röst är whiskeyhes och hon pekar finger åt det mesta. Hon äger scenen på skyhöga klackar. Den missbrukade basen och frånvaron av Caught Out There gör ändå upplevelsen halvdan.

Foto: Rockfoto.nu/Olle Kirchmeier

Bredvid mig skrattar Haglöfs-35-åringarna när de stora skärmarna visar den främsta radens gråtande fans. Kanske är de för jämnåriga för att uppskatta Henrik Berggrens rödfodrade cape och teatraliska manér, men varje år har ju en ny kull 15-åringar i sitt sköte, likväl som bandet har sina militant trogna fans. På en av ölserveringarna sitter två 18-åringar från Uppsala och begråter Anders Göthbergs och Broder Daniels öden. Med näbbar och klor slåss de mot fienden; de som tycker bandet är ett trött spektakel mer än något annat.

Den annonserade sista spelningen. Anders Göthbergs självmord i mars.

Det är klart att stämningen är ödesmättad och andaktsfull. Broder Daniel, Henrik Berggren, Theodor Jensen och Lars Malmros, har blivit smått legendariska när de gör sin sista spelning ihop med förstärkning av Adam Bolméus och Mattias Bärjed. Inte bara för den svartsynta indiepopen, utan likväl för åtskilliga knark- och fyllebravader, bisarra spelningar och diverse turer kring avhopp och solokarriärer.

Det här är vår sista konsert, säger Berggren innan Sorrow. Blått ljus. Gåshud. Anders, Anders, Anders, skanderar publiken. Till hans ära spelas nya låten Hold On To Your Dreams. Shoreline påstås inte handla om någon särskild stad, men allsången indikerar att alla vet att den handlar om just deras stad. I’ll Be Gone har aldrig känts mer än ikväll. Det obligatoriska regnet kommer slutligen under Only Life I Know.

Konserten avslutas med en akustisk och lågmäld version av No Time For Us. Farväl mina barn, blir avskedsfrasen innan Berggren, Jensen och Malmros lämnar scenen. En värdig avslutning på en stor men sansad konsertupplevelse.

1989-2008. Spiken i kistan. Henrik Berggrens hatt på en hylla och capen på en galge i garderoben.

Jag var inte i Emmaboda 1997 och jag var inte heller på Bananpiren 2005. Men jag var i Slottsskogen 2008.

Foto: Maria Gustafsson

Lee Ranaldo och Thurston Moore är fantastiska konstnärer. Fifi klagar om monotona basgångar och allt jag kan säga är: Ja. Härligt.

—

Man behöver ju egentligen inte lyssna på The Flaming Lips för att gilla en spelning med dem. Det börjar med att Wayne Coyne rullar ut i en plastbubbla och det fortsätter med Teletubbies som flankerar scenen och mängder av konfetti. De tar strid mot de rosa robotarna och det är underbart svårt att låta bli att le.

—

N*E*R*D gör festivalens spelning. Det är funkrock en masse, Pharrell, Shay, Chad, två trummisar. Det är svängigt och tajt. Festivalspelningen är perfekt i längd för festen de spelar upp till. She Wants to Move, Lap Dance, Everyone Nose och en fantastisk Rock Star.

Naturligtvis sliter de upp en massa tjejer på scen, som allihop antagligen tycker att det där köpet av en N*E*R*D-t-shirt eller -keps var de mest välinvesterade pengarna de någonsin spenderat.

Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig innan konserten, men de levererade allt och mer därtill. Lyckligt och svängigt, hårt och bra. Pharell har en otrolig stjärnkarisma, när man ser honom känns det som att han skulle lyckas med vad som helst. Reality distortion field.

—

Lil’ Kims med minnesvärda bidrag under kvällen blir när hon kontrar N*E*R*D:s flickdrama på scen med ett ta upp en ensam rädd ung man på scenen. Han ser lycklig och livrädd ut när hon lägger upp sitt ben på honom och hetsar med en lap dance.

Fast ärligt talat är det mer roligt än bra. Det är mer cirkus än musik.

—

Som helhet var festivalen en härlig tillställning. SMHI:s larmrapporter om hällande regn blev det ingenting av. Det regn som föll kom passande lätt till Håkan Hellström och Göteborgs sorg över stadens son.

Håkan levererade dessutom en mycket bättre konsert än vad de forna bandkollegorna i Broder Daniel gjorde. Den lämnade mest en lite sur eftersmak av lansering inför solokarriär.

Dessutom: Det är väl bara Håkan som kommer undan med en backdrop som mest är en trulig bild på honom själv?

Bänkraderna är fulla och ljussättningen av koret är fantastiskt. Stämningen blir naturligt sakral och högstämd. Strax efter klockan ett avslutar de sitt set, lite sent.

Två kostymklädda män kliver upp på scenen strax efteråt. Ludvig Berghe sätter sig vid pianot och den andre mannen går fram till micken med en klarinett och så hälsar Nina Ramsby oss välkomna. Hon är en märkligt androgyn uppenbarelse i kostym och slips.

Hon spelar klarinett, trumpet och sjunger på svenska till Ludvigs piano. Deras samarbete började när hon blev inbjuden att spela tillsammans med trion på Gröna Lunds Jazzscen i augusti förra året. Då skrev hon en svensk text till trions Weekend, för att – som hon sa – ta kontroll över situationen.

Det är vokaljazz i fin svensk tradition. Ludvigs piano är lite för romantiskt och ibland lite kvalmigt, men när de samsas om utrymmet som bäst låter det riktigt bra. Och det kan förhoppningsvis bli ännu bättre, mer koncentrerat på skiva.

Jag står i ett hav av män. I ett hav av dyra stereoanläggningar. I ett hav av foträta skor och regntäta, skitfula jackor. Jag står i ett hav av sporadiska frisörbesök.

Vi har så mycket gemensamt.

När resten av redaktionen dricker öl new age-dansar jag tillsammans med det gigantiska havet av skitfula jackor. Jag överdriver, där fanns kvinnor och ungdomar också men de gjorde sig liksom inte besvär på samma sätt. Även om det förmodligen också fanns många som jag så syntes vi inte. Vi var för korta.

Det jag ser är Neil Youngs överkamning stå rakt upp i augustikvällen när han inleder med Love And Only Love och tar det uppåt från där. Hey Hey, My My (Into the Black), Powderfinger och Fuckin’ Up som följer innan Cortez the Killer lyfter tempot och publiken är nöjd redan där. Innan en alldeles för kort Cinnamon Girl och bandet lämnar Pegi och Neil med en akustisk gitarr och munspel.

Det är nu det är varmare än någonsin förr i Slottsskogen. Youngs röst är klar som källvatten i Oh, Lonesome Me och långt från brusandet från tramporgeln han sitter vid under Mother Earth. Sen följer The Needle and the Damage Done och Unknown Legend, även de utan bandet. Ändå saknas ingenting och det är svårt att förstå hur han själv fyller luftrummet i natten för aldrig låter det enkelt eller naket. Det är som en vägg av Neil Young som skjuts från scenen. Och, med tanke på hans ålder, något så oerhört vitalt.

Bandet kommer tillbaka för Heart of Gold, Old Man och Just Singing a Song Won’t Change the World men sedan kommer en riktigt countryboggig och tråkig Get Back to the Country. Den nya låten Sea Change framförs under skratt. Young förklarar att de fortfarande jobbar på den och den är faktiskt inget vidare. Men då har bandet spelar i snart två timmar och faller in i Words (Between the Lines of Age) och en alldeles fantastisk Keep on Rockin’ in the Free World. Jag ser gitarristen i Fleet Foxes, som en stund innan skapat sin egen magi, hylla sin hjälte tillsammans med det gigantiska publikhavet innan bandet försvinner av scenen en alldeles för lång stund.

De har nu dragit över sin speltid ganska ordentligt men det är klart de ska komma in igen och göra The Beatles A Day in the Life innan strängarna ryker på ”Old Black” och Young ömt stöter yxan mot golvet när N E I L utkristalliseras i de lysande bokstäverna i backdropen.

Det är någonstans i mitten på spelningen som Robin Pecknold, sångaren i Fleet Foxes, förstår att den stilla publiken ser så oengagerad ut för att de är hänförda. När han sitter själv på scenen och sjunger Oliver James som han sakta stapplar in i med omtag. Det är då en värme och glädje sprider sig i tältet.

Själv har jag inledningsvis blivit irriterad över publikens kyla. De står som döda fiskar när Sun It Rises och White Winter Hymnals fulländade körstämmor fyller tältet med ödmjuk perfektion. Men snart förstår även jag vad det beror på och hänförelse är ordet för att beskriva Fleet Foxes spelning på Way Out West. Hela vägen mellan inledande Sun It Rises till avslutande Blue Ridge Mountains, inklusive Pecknolds egna stund på scenen mitt i setet, lever Fleet Foxes upp till hypen.

Alla i bandet utom gitarristen körar och det är något de behärskar till fulländning. Liksom allt annat de tar sig för under sin trekvart på Göteborgsscenen. Gitarristen Skye Skjelset ägnar sig åt det man sett hos de flesta band på festivalen – att spela med stråke på gitarren. Ja, förutom Thurston Moore då, som vid Sonic Youths spelning inledningsvis satte en trumpinne under strängarna och använde den andra för att slå på dem, och fortsatte därifrån.

De spelar stillsamt, nästan blygt, men hela bandet pratar gärna mellan låtarna vilket de gärna fått hoppa över. Efter hand som publikens hyllningar växer blir de mer och mer pratsamma och glada. När spelningen är slut står större delen av publiken kvar och klappar under tiden utrustningen plockas ner. Bandet kommer ut flera gånger för att ta emot hyllningarna och det vill aldrig ta slut.

Pharrell Williams, Chad Hugo och Shay Haleys musik är inte död. Den lever som aldrig förr. Det bevisade N*E*R*D (No-one Ever Really Dies) igår på Flamingoscenen framför en jublande publik. Med en bas i rock och hiphop lyckas man få igång en väldigt blandad publik.

Pharrell är lika het som vanligt med bape-kepsen bak och fram, tatueringarna synliga och ett par riktigt fresha blåa sneaks. Han är sådär obry men ändå helt rätt på scenen. Suveräna In Search Of… har följts upp av två lite halvdana skivor enligt min mening. Mittenskivan Fly Or Die la jag fort åt sidan, kanske berodde det på att de kom lite för långt bort från Neptunes-kärnan. Hur som helst så gör sig alla låtarna grymt bra live med basist, gitarrist och två trummisar.

Folk börjar röja ordentligt redan från början. Pharell och Shay Haley ställer publikdelarna mot varandra som så många gånger förr, varvar hits på hits och när Herr Williams börjar plocka upp tjejer (småtjejer) så förstår man vad som är på väg att hända. Braten och indiepoparen som står precis bredvid mig blir lika tokiga som jag. Lapdance får nämligen hela publiken att hoppa frenetiskt och skrika ”dirrrrty dauuuwg!”. Och Pharell låter tjejerna ta på honom, han dansar med dem, de dansar också med honom. De fortsätter med She Wants To Move och avslutar spelningen med Everyone Nose som får alla att skrika, innan de tackar av med Seven Nation Army i bakgrunden och hela publiken melodinynnandes.

N*E*R*D är inte bara hiphop, det är rock. Det är tajt, röj och snyggt inrutat och bästa spelningen på Way Out West tillsammans med Håkan. Undrar förresten vilket hotell Pharrell bodde på. Måste blivit trångt med alla tjejerna där. Man får hoppas att han inte åker fast för pedofili. Då får vi antagligen vänta länge på en fjärde skiva.

Den näst mest säljande kvinnliga hiphopartisten Lil’ Kim är kanske mer känd för hennes förhållande med Biggie, hennes obefintliga kläder och alla meningslösa lagöverträdelser som gett henne fängelse, än hennes musik. I vilket fall vid den första tanken. Men hon har haft mängder av hits med många av hiphopens stora ikoner under åren. Och släppt fyra stycken soloskivor sedan 1996 som alla sålt över miljonen exemplar. Så det var ändå med stora förhoppningar som man skulle se Queen B med sina hits och porriga texter framför en svennepublik på Way Out West.

Hon ger ett dåligt första intryck. 25 minuter försenad till scen. Men efter att hennes back-up-rappare och sångerska stått och kastat ut Lil’ Kim-t-shirts under förseningstiden studsar lilla Kimberly Denise Jones in på scenen med minimalt linne och halsupptrycka bröst till den gamla godingen It’s All About The Benjamins från Puffys debutalbum. Hon nämner dock aldrig Biggie och trots att jag står längst fram i publiken och skriker hans namn så lyssnar hon inte med det örat.

Men hur som helst hoppar hon något år tillbaka och river av en vers från No Time som var hennes allra första singel med Puff Daddy. Sedan lämnar hon Hard Core-skivan bakom sig och beger sig in på 2000-talet. Tyvärr lider spelningen rakt igenom av fragmentariska verser från egna låtar och från låtar hon gästat som Magic Stick och Moulin Rouge-temat. Inte ens på How Many Licks kör hon mer än en vers. Men det är också lite av ett problem att hon nästan inte släppt en enda singel som hon varit ensam rappare på.

Efter en 25-minuters spelning och sistalåten Lighters Up lämnar hon scenen. Då tänker jag att Way Out West borde bokat Foxy Brown eller Missy Elliott istället. Så mycket bättre det hade varit. Jag saknar den tiden då Biggie skrev Kims texter och hon inte var en sönderopererad föredetting. Lite så känns det nu. Riktigt tråkigt.

Foto: Rockfoto.nu/Annika Berglund

The National inleder något reserverat med Start a War, men det ska inte vara länge. Inledningsvis är det mest violinisten som försöker höja temperaturen på scen med sina utsvävningar både kroppsligt och musikalist men snart följer de andra efter. Sångaren Matt Berninger håller så klart emot mest. Men han agerar egentligen bara introvert under låtarna. Mellan numren är han mer utåtriktad och håller igång ett någorlunda mellansnack.

Slow Show är upptakten till en mörkare stämning. Berninger stöter ut orden och knyter ihop sig eller klappar händerna där andra musiker skulle välja att dansa. När tempot ökar knyter han ihop sig ännu mer och minst halva publiken följer konserten med slutna ögon. Stämningen är riktigt mörk och ju mer tempot ökar desto bättre blir det.

The National är inte särskilt roliga att titta på men den hårda stämningen i det mörka tältet fängslar de flesta. Inte har de heller så mycket nytt att bjuda på. Senaste släppet var ju demo-/liveplattan som följde med dokumentären A Skin, A Night. Det gör inte särskilt mycket. Den som trodde att Brooklyn-bandet skulle leverera något lika sömnigt som deras musik kan låta på skiva trodde fel.

Foto: Rockfoto.nu/Olle Kirchmeier

Franz Ferdinand skiner ikapp med solen på stora scenen. Långsamt grillas de i det oväntat vackra vädret när stolpdansen sprider sig som en våg i publiken och bandet gör kanske kvällens gladaste spelning.

I en t-shirt med skotthål gapskrattar Alex Kapranos sig igenom Do You Want To en stund in i setet. Det må vara sant att de inte har så mycket nytt att bjuda på men för att spela på rutin gör de det oväntat entusiastiskt. Det ryms mycket dans i de välklippta figurerna på scen.

Musiken tonas ner till Walk Away men allsången tar snart över och gör den lika dansant som Take Me Out som rivs av i halvtid. En Take Me Out som blir lite lam men förväntningarna kanske är väl höga när man hört inledningen av konserten.

Foto: Rockfoto.nu/Beatrice Törnros

Det är lätt att känna sig berusad när man ser på Sigur Rós. Hjärnan, strupen och tungan vill följa med i det man ser och hör, men det går inte. Jag känner mig som ett barn som härmar ljud, men inte har en aning om vad det betyder eller vad det egentligen är som sjungs. Men det känns bra ändå. Berusande rusigt.

Eftersom det är Sigur Rós är det ju naturligtvis pompöst. Klotrunda bollar till lampor över hela scenen. Blåsarna i A Clockwork Orange-vita kostymer med hatt, stråkkvartetten är draperade som grekiska gudinnor. Jónsi Birgissons halvalvklädsel är naturligtvis inte alls OK, men jag förlåter honom.

Jónsi ber oss att sjunga med men eftersom alla blir så förvånade över att han gör sig förstådd är det knappt någon som svarar genom annat än glada läten.

Magnifika Inní mér syngur vitleysingur, Við spilum endalaust och Festival. Innan de går av före extranumret känns det som hela scenen agerar slagverkare i det som är så nära Sigur Rós någonsin kommer komma en stadiumanthem Gobbledigook. Scenen badar i ljus, bandet skjuter konfetti som dessutom får snöa ner från ljusriggen. När det röda ljuset kommer ner i sina mörkaste toner är det bedårande vackert.

När de kommer in igen och avslutar med Popplagið är jag alldeles nöjd. En alldeles utmärkt spelning.

Första spelningen på Way Out West blir hur som helst solig och full av nyversioner eller remixer. Bland annat av klassiker som Long Arm Of the Law och Modern Day City Symphony. Vilket bara gör dem sämre, tyvärr. Men efter en förhållandevis trist senaste skiva så lyckas Looptroop åtminstone plocka fram de bästa spåren från Good Things som varvas med lite halvnya låtar. Det känns riktigt trivsamt att stå och svettas i publiken och höra Promoe och Supreme upphöja solen, som alltid är lite av en gud på festival, som letat sig fram mellan molnen över Slottskogen. Promoe passar i samma veva också på att ge en känga till FRA-lagen som han dedikerar en nyskriven låt på svenska. När och var man får höra den inspelad ska bli spännande att se. Kanske på Promoes svenskspråkiga album som är under inspelning.

Trots en skön och avslappnad stämning så tar sig spelningen ordentligt först när Timbuktu dyker upp på scenen och river av Naive och Feel So Good. Publiker hoppar och stojar. Jag är nöjd att Looptroop får inviga festivalen för mig. En festival som sedan följs av Franz Ferdinand, Sonic Youth, Sigur Ros och en fantastisk Broder Daniel-spelning. Nu väntar dag två och åtminstone tre riktigt efterlängtade spelningar. Ni som gillar hiphop förstår mig.

Man kan säga mycket om Petter, men Mitt Sjätte Sinne var en banbrytande skiva för hiphop på svenska. Sedan dess har det rullat på rätt bra, vilket uppställningen både bland publik och artister vittnar om. Tillsammans med vapenbröder som Eye-N-I, Thomas Rusiak och DJ Sleepy går Petter igenom sina år som artist. Det blir en del hits. Mikrofonkåt, Så Klart och Logiskt har ju alla haft sin tid i etern. Roligast blir det när Annika Norlin gör sin refräng på Logiskt, och när Snook och Veronica Maggio strålar samman med Petter i Inga Problem. Lite kvinnlig fägring har aldrig skadat stenhårda heads.

Avslutande Topp Doggz framförs ihop med Looptroop Rockers. Nostalgin är total. Promoe är lika tovig som vanligt. Kaah sjunger som ett barn. Mange Schmidt kör sin radioplåga. Timbuktu är liten. Det är skönt att det finns saker man kan lita på här i världen.

Visst sker en del missar, halva verser försvinner och man kommer av sig. Men stämningen täcker upp. När hela Trädgår’n plötsligt består av äkta skallar som gör den obligatoriska handviftningen, knägungningen och rappar Vinden Har Vänt gör det inte så mycket. Festivalen har börjat.

Torsdag:
Petter (23.00, Trädgår’n)
10 år i branschen och hiphopsvängen firar Petter med kändiskavalkad och kanske en historisk svensk hiphopspelning tillsammans med Klubb Scratch. Utöver bland annat Looptroop, Thomas Rusiak och PeeWee på scen så ska det bjudas på två hemliga gäster. Vågar man hoppas på Ken Ring? Jag har nog aldrig ångrat att jag sa ja till ett nattpass på jobbet torsdag till fredag så mycket. (Pontus)

Fredag:

Sonic Youth (19.20, Azalea)
När Sonic Youth inledde med Burning Spear på Hultsfredsfestivalen för några år sedan kände jag att jag var tvungen att gå efteråt. Det var så fantastiskt bra och Thurston och Ranaldos gitarrer fullkomling golvade mig. Det var så otroligt bra att jag inte kunde stanna för att riskera att det skulle kunna bli sämre. Och jag var helt nöjd. Verkligen helt nöjd. Men den här gången tänkte jag se lite mer. (Kal)

The National (20.15 Linné)
Jag är precis i början av bekantskapen med The National och gillar Sufjan Stevens sedan tidigare. Min 15-åriga lillasyster har dem i sin iPod. Klart man måste gå. (Agnes)

Sigur Rós (21.40, Azalea)
Jag satt och plågade mig genom den där Náttúra-sändningen som hackade och ströps och hackade igen för några veckor sedan när Björk och Sigur Rós spelade i en park i Reykavijk för att väcka uppmärksamhet om förstörelsen av naturen på Island. Men jag tittade och lyssnade för jag var så sugen på att få höra mer av Sigur Rós live. Det kommer bli perfekt i Slottskogen. (Kal)

Broder Daniel (22.50, Flamingo)
Det kommer regna och alla inklusive bandet kommer vara deprimerade. Det är i en park i Göteborg och de tio främsta raderna kommer gråta. (Agnes)

The Dodos (01.00, Pustervik)
Eftersom jag kommer missa Fanfarlo på Storan för Broder Daniel i Slottsskogen så blir Pustervik mitt klubbval på fredagen. Duon The Dodos gör folkrock med gitarr och trummor på ett alldeles eget och fantastiskt sätt. (Maria)

Lördag:

Kelis (15.00, Azalea)
Hon är varken Kanye West eller Erykah Badu. Men hon är svart och på MTV. Hur detta korrelerar med besökarna blir intressant. (Agnes)

Kelis kom också som en av Way Out Wests senare bokningar. Men så efterlängtat. Självständig, stark, svängig och producerad av Neptunes. Vågar vi hoppas på att hon gör ett gästinhopp på N*E*R*D*s spelning? Hur som helst så kommer hennes solospelning göra alla soulfanatiker nöjda. (Pontus)

Lil’ Kim (19.00, Azalea)
Inte många kvinnliga emcees kan mäta sig med Lil’ Kims erotiska touche och aktivitet. Efter att ha suttit i fängelse ett tag och vad vet allt hon har gjort så ska det förhoppningsvis fokuseras på musiken. En tjej som står så nära Biggie är det bara en som kommer, och vem vill se Faith Evans? (Pontus)

Fleet Foxes (19.45, Linné)
Hand upp den som inte sett minst hälften av artisterna på Way Out Wests parkprogram förut. Tänkte väl det. Till nästa år skulle jag vilja se ett rent klubbpass som ger garanterat inträde till klubbspelningarna. För inte kommer jag lämna Slottsskogen för att köa och inte komma in på en klubbspelning under fredag eller lördag kväll. Det är klart jag måste se Broder Daniels sista spelning och Neil Youngs introverta gnällande men bandet jag mest av allt vill se är Fleet Foxes. Bandet som nämnts av varenda människa jag träffat som ska gå på festivalen. Bandet som gjort ett av årets bästa album. Och förhoppningsvis gör en lika bra spelning. (Maria)

Les Big Bird (00.00, Pustervik)
Jag kommer inte se den här spelningen. Den börjar samtidigt som Neil Young slår de sista tonerna i Slottsskogen. Men jag vill tipsa om den. Jocke Åhlund och Nino Keller från Caesars (som spelar tidigare på dagen i Slottsskogen), Frans Johansson från Fireside och Carl Zim gör brötig musik ihop. (Maria)

Familjen (01.00, Kajskjul 8)
Elektroniskt på skånska. Bra så. (Agnes)

Ludvig Berghe Trio & Nina Ramsby (01.00, Annedalskyrkan)
- Nämen hörni vänner, nu när ni avslutar festivalen med att eftersläcka på något trevligt ställe så tar jag och vandrar bort till kyrkan istället. En kyrka?! EN KYRKA! Jag hoppas det verkligen blir så bra som jag hoppas, då kanske det blir värt det ändå. (Kal)

Båda två spelar lördag 9 augusti i Slottsskogen. Det blir stort.

Nergal.

Bild: Tommy Södergren, rockfoto.nu

Det är en minst sagt en smålurig ekvation att lösa, den att placera ett så pass komplext och mastigt band som Behemoth sist på näst största scenen på en festival och att man då fortfarande ska vara så pass pigg att man mäktar med att tillgodogöra sig själva giget. Tre dagar på festival sätter ändå sina spår.

Ändå gick det och jag håller tre anledningar till detta väldigt högt: Behemoth var riktigt bra, ljudet var riktigt bra, om än lite lågt inledningsvis, och de höll konserten ganska kärnfull. Allt var över på 45 minuter.

Och jag kan inte annat än att känns att det är en väldigt lång bit från de tre låtar jag gav Death Cab for Cutie till att höra Nergal påannonsera öppnande Slaves Shall Serve. På ett väldigt bra sätt. Behemoth, och metalband i stort, har ofta väldigt bra scennärvaro och levererar en bra show, så också på Arvika. Likt Arch Enemy-spelningen på Hultsfred tidigare i sommar, blev Behemoth en härlig ventil av metal mitt bland all indie och elektronisk musik. Gott så.

Låtmaterialet kom som väntat mestadels från de två senaste släppen, Demigod och The Apostasy, men att de brände av Chant for Eskaton 2000 som näst sista låt var ytterst välkommet.

Avslutande Turbonegro-covern I Got Erection blev också avslutningen på min Arvikafestival och det var en lika överraskande som finfin sådan.

Ben Gibbard.
Bild: Johanna Wallin, rockfoto.nu

Ben Gibbard och kompani intar Vintergatan med stor pondus och självklarhet och redan i inledande Bixby canyon bridge ter det sig självklart att bandet hör hemma på största scenen på Arvika. Så har det inte alltid varit, med stor hjälp av diverse teveserier har de gått från småklubbar till headlineakt på några få år. En resa som för många band skulle innebära musikaliskt självmord i form av likriktning. Så är dock inte fallet för Death Cab For Cutie. Bandet har de senaste tre gångerna jag sett dem känts mer taggat och livfullt än på denna spelning, trots att två av gigen var på den blekaste skivan i DCFCs katalog, Plans. Och där någonstans har jag mina invändningar, insikten om att de kan så mycket bättre på Arvika tar överhanden och en likgiltighet infinner sig.

Men det bränner understundom till rejält. Cath… från senaste given Narrow Stairs har mycket gemensamt med Seattlekollegorna i Band of Horses vilket endast kan ses som ett kvalitativt riktmärke. I fantastiska Title and registration hoppar Gibbard ner i fotodiket och bjuder publiken på en närgången berättelse som griper tag, alla åtta minutrar av suggestiva I will possess your heart avverkas, allsången på Soul meets body är på gränsen till gåshudsframkallande och till och med mina favoriter Movie script ending och Why you’d want to live here från finfina Photo Album ligger på repertoaren. Till mångas förtret inbillar jag mig.

För det är däri DCFC har det stora problemet. Att lyckas överbrygga tidigare karriären som indievärldens älsklingar till nutida allmänhetens älsklingar. I och med att fokus ligger på just Plans och den något bättre Narrow stairs även här hamnar äldre material i skymundan, vilket är synd och skam eftersom bandet sitter inne med en låtskatt på tidigare skivor. Eller så har jag bara blivit gammal och grinig. Det var bättre förr. Eller?

Ljudet däremot var inte bäst. Det är inte förrän James Chapmans första singel Start Something spelas som sista nummer som ljudet från baskaggen, som spelningen igenom bankat publiken bakåt, äntligen gör rätt för sig.

Men Maps gjorde festivalens bästa spelning. Till en början blyg och lite stel men imponerande tajt. Mot slutet är både bandet och publiken i sjunde himlen. Maps tar bilder på publiken. Ler kärleksfullt mot varandra under Don’t Fear när stämningen är som varmast.

Sedan genombrottet förra året har ingenjörstyperna från Northampton spelat sig varma och de mjuka tonerna från We Can Create släpps loss i ett betydligt hårdare och svängigare format på scen. Resultatet blir fantastiskt.

The Go! Team.

Bild: Jesper Berg, Rockfoto.nu

När The Go! Team bankar igång Junior Kickstart en stund in i setet har publiken decimerats. Men det är inte bandets fel. Som alltid ger The Go! Team en riktigt bra spelning för de som kommit dit. Karismatiska sångerskan Ninja i sedvanligt skrikiga strumpor och ryckiga armar är precis den energibomb vi vill se. Men det är en välregisserad show med dynamik. Stolpiga dansnummer varvas med visor till akustisk gitarr och som vanligt med The Go! Team så är det hela havet stormar mellan låtarna.

De dubbla trumseten begagnas av de flesta i bandet och instrumentbytena blir inte så tröttsamma och sökta som det brukar bli när det hos andra band går minuter mellan låtarna. The Go! Team är så välregisserade att de till och med byter instrument mellan verserna, alltid utan att tappa fart.

För mig ska det mycket till för att orka stå ut med den plottriga och ofta skrikiga show som The Go! Team brukar bjuda på men nu när trenden dragit förbi är de både varierade och kompetenta musiker. Då börjar det hända något i deras spelningar. Och det hände nu.

Promoe.

Bild: Petter Brandt, rockfoto.nu

Att Looptroop har blivit Rockers och trio märks väl egentligen inte nämnvärt. De är fortfarande ett slipat liveband som vet hur en publik ska tas. Senaste albumet är så klart hyggligt i fokus (och ska jag vara ärlig tycker jag nog att det sänker tempot lite). Men de glömmer inte bort de gamla örhängena för det. Självklara Long Arm of the Law har klätts i delvis ny skrud och sys ihop med Ring snuten.

Topparna kommer i Bandit Queen och den första omgången extranummer när de plockar fram Promoes Long Distance Runner och These Walls Don’t Lie. Ja och senaste egna dragspelshiten The Building då. Jag gillar att de egentligen bara tar ett varv runt Embees instrumentpark innan Supreme lugnt konstaterar att: ”nä, så lätt blir ni inte av med oss”. Det är ett snyggt sätt att lösa den här lite löjliga ordningen med att gå av scenen och komma tillbaka.

Kanske är det därför det känns lite mer ärligt och uppskattande när de kommer tillbaka en andra gång. Det blir mer oväntat så.

Och den entusiastiska publiken är väl värd det. Det är kul att se att Looptroop Rockers drar så mycket folk. Och väldigt skönt att de lät bli att köra den vedervärdiga Livin’ on a Prayer. Jag hoppas ändå få se dem på en mindre scen. Inte för att de inte kan hantera den stora, men jag trivs bättre med Looptroop på klubb.

Rent estetiskt är Interpol min påse. Totalt. Deras stilidéer är kanske inget direkt revolutionerande, men det fungerar. Allt klanderfritt. Dessutom props för den snygga sidobelysningen som under Narc projicerade basisten Carlos Ds siluett som en stor, olycksbådande skugga på den motsatta scenväggen. Mycket snyggt.

Ja, det musikaliska, då. Materialet tas huvudsakligen från Antics och Our Love to Admire, och vid jämförelse rår det ingen tvekan om vilken av dessa två skivor som är den starkare. Låtarna från Our Love… känns generellt bleka och föga nyanserade, nästan malande, vilket bandets scenattityd heller knappast hjälper upp. Den ende som bjuder till är gitarristen Daniel Kessler, som till synes är på riktigt bra humör. I övrigt är det svårt att se någon entusiasm, känna något blod, hos Interpol. Evil är riktigt fin, Not Even Jail likaså, men i längden räcker det inte. Absolut inte dåligt, men med brist på nerv. Det är svårt att inte tycka att det är synd.

Aril Brikha hade fått den otacksamma uppgiften att inleda fredagen på Orion. Eller, om man vill se det så, den i dagsläget otacksamma uppgiften att gå på efter Kleerup. Publiken var minst sagt gles, och utspritt inne på Orion kändes det väldigt tydligt. Hursomhelst bjuder Brikha på ett 1,5 timme långt set av ren dansglädje. Inledningsvis sveps vi in i vågor av mjuk, rymlig och emotionell techno av det suggestiva, melankoliska slag som Ex Machina är ett så bra exempel på. Gradvis stegras sedan rytm och densitet, jag dansar allt snabbare, för att mot slutet dränkas i tweakade acidknorrar.

Eftersom hans set var relativt kort så fick Brikha inte tid att brodera ut och bygga de riktigt stora stämningslandskapen, men valde istället en crash course i hur man bäst utnyttjar tiden. En riktigt geniun dansupplevelse och förmodligen det bästa jag i dagsläget sett under festivalen.

Institubes enfant terrible Surkin avslutar i sin tur på samma scen. Men då är bilden en helt annan. Publiken har eldats upp under natten och, efter vad det verkar, Surkin själv likaså. Jag är mest fascinerad av kontrasten mellan hur liten han faktiskt är och hur mycket neandertal hans huliganelectro låter. Men å andra sidan är det just neandertal som krävs vid den här tiden på natten. Ljudbilden är tät, hårdslående och totalt obarmhärtig. Helt omöjligt att inte dansa, dansa, dansa som en besatt. En helt annan bild än Brikha tidigare under kvällen, och en helt annan sorts känsla. Det enda ensamma ord möjligt att använda för att beskriva Surkin är intensitet, av det omedelbara slaget. Hans hysteriska beats är en kastad handske och det enda vi kan göra är att dansa.

Men Ticking Bombs gatupunk, i rakt nedstigande led från Bombshell Rocks Street Art Gallery och Voice of a Generation, lockade efter hand in fler och fler människor och bandet ska ha all heder för att de gav allt även om publikresponsen var skral. Att dela ut skivor och tröjor till publiken ger dessutom klockren goodwill och åtminstone en person lämnade stället med en Ticking Bombs-tröja på sig.

Jag var nöjd, även om den tryckande värmen och två dagars festivalande vid det laget närapå hade lagt sig som ett töcken över mig och därför uteblev den riktiga kicken.

Volbeat.

Bild: Jesper Berg, rockfoto.nu

Danska Volbeat har passerat mig fullständigt och de beskrivningar jag har fått av bandet, som ska blanda metal med rockabilly, har inte tilltalat mig direkt. Men andra verkar gilla det, för Andromeda är full till sista plats, en respons knappt bandet ens hade räknat med, att döma av deras glada reaktioner.

Men särskilt mycket rockabilly märkte jag inte av alls. Däremot en hel del Danzig och en tydlig Dead Skin Mask-stöld. Sämre finns ju att sno och Volbeat har understundom riktigt skönt gung, även om jag gärna hade sett att de varierade sig lite mer i tempo.

Jag inbillar mig att Volbeat skulle ha väldigt svårt att misslyckas på Arvika. Publiken är med bandet fullständigt, sjunger med och jublar. För egen del blev jag dock mindre och mindre imponerad. För även om publiken är med tenderade låtarna att bli segare och segare. Och när frontmannen Michael Poulsen häcklar death metal i allmänhet, och Deicide i synnerhet, fick jag nog av tramset som hade börjat leta sig in i framträdandet.

Volbeat har fått sina tre låtar.

Rent generellt är det svårt att komma undan med deras sorts elektroakustiska pop, utan att svänga mot det studentikosa eller käcka. Cut Copy klarar dock balansen med bravör. Dan Whitford och hans mannar utstrålar dessutom något för ett ganska hårt turnerande band något såpass ovanligt som genuin entusiasm. Det är svårt för både band och publik att hålla tillbaka i det fantastiska breaket runt 3.20 i Out There On The Ice. Hela Andromeda är överens.

Under en bra stund blir jag återigen den överentusiastiska, hoppande tonåringen. Men det varken kan eller bör hindras. Under Lights and Music tror jag inte ens att det är möjligt.

Förutom några få stunder till gitarrernas fördel är Cut Copy live en rent elektronisk företeelse. Och det är där de kommer till sin rätt. Det som på skiva är lite väl utdraget och tamt blir på scen en stor, kollektiv glädjebomb.

Hon ler snett och inleder sista låten. Det låter lite märkligt med El Perro del Mar i festivallarmet, även om det fortfarande är tidigt på dagen. Men Sarah Assbring behöver bara börja spela en ny låt för att fånga ögonblicket. You got to give to get, sjunger hon. Visst.

Hon backas upp av fem medmusiker men egentligen är hon själv på Andromeda. Spelningen lider lite av dåligt ljud. På skiva låter musiken så smäcker, så när basen skorrar är det inte bara luften som störs. Men det är en bra spelning. Bra i format och längd. Och hon spelar allt jag vill höra. Shake it Off och Somebody’s Baby som höjdpunkter.

Hon ler lite blygt och pratar med publiken. Tackar för gensvaret och hängivenheten längst fram. Kan du gå är fantastisk. Lite fusk naturligtvis eftersom jag tycker låten i sig är så bra. Men de gör den på bästa sätt. Vackert.

Hon hinner med nästan hela (?) Jag fick feeling i setet. Hon sjunger om sin hemlängtan och kärleken. Leena med kraft. Helsinki nästan utan styrfart, viskande. Allra sist kommer hon in igen och gör Koltrasten. Hon och bandet går av och hennes glädje över att spela känns ärlig. Bra konsert.

I rakt nedstigande led till Devo tar Bold Faces oss till grottmänniskostadiet igen och sättet de gör de på är otroligt uppfriskande. Kanske inte helt originellt men inte heller helt oävet. Där Bad Religion är ”den tänkande mannens punkrock”, för att citera Dave Mustaine, är detta raka motsatsen och just därför precis lika bra. Egentligen finns det inte så mycket att tillägga om låtarna, för de improviseras ofta där och då. Som sig bör på öppna scenen Jamobilen.

Festivalens hittills bästa upplevelse musikmässigt. Och då har jag inte sett Totalt Jävla Mörker än.

Samtidigt förstår jag att Nicke Andersson och de andra kan känna att loppet är över nu. De har en så lång rad hits att det börjar bli svårt att variera showen. Ikväll håller de sig ganska nära ett greatest hits-set. Det är så klart aldrig dåligt, men samtidigt finns det jobbigt många låtar jag hellre skulle velat höra live en sista gång än, säg, I’m in the Band.

Å andra sidan lyckas de faktiskt gjuta lite nytt liv i en så pass söndertjatad låt som Toys & Flavours och just då undrar jag faktiskt om det inte borde finnas ett liv efter den här turnén. Men ok då. Det är över nu. Jag ska inse det. Så småningom.

Att Dregen dyker upp som gästartist i de två extranumren är väl inte att betrakta som en överraskning. Rapporterna har för längesen nått mina öron. Men visst är det skönt att höra Born Broke utdragen i ett par till synes oändliga jam. Och hur skulle en konsert med The Hellacopters kunna sluta på ett bättre sätt än med (Gotta Get Some Action) Now! med både Dregen och Strängen på gitarrer.

Det var så klart alldeles fantastiskt.

Saul Williams med flera
Foto: Patrik Hamberg

Jag ber om ursäkt. För Amerika. Hårt. Kompromisslöst. Saul Williams. Niggy Tardust. Hårda digitala riff. I need a shotgun. Blå i ansiktet. Krigsmålad, med fjädrar i håret. I don’t want to be around you. Svettig. Basen fladdrar runt mig. Tungt. Bra.

Saul deklarerar som mellansnack. Beat/box. Jag tror ärligt talat inte jag velat höra förra turnén. Men det här, det är riktigt bra. En gitarr. En ljudmaskin och en synt. Och Saul. Han är hård.

We’re coming to you from New York and Los Angeles. Som att det vore något. Det han gjort med Niggy Tardust är att han plattat ut vägen. Visst, han har inte skrivit ett 360-kontrakt med Live Nation, men det han gjort istället är att han gått till sina fans och låtit dem betala eller inte. Musik som open source. Han kan bokas till Sveriges största musikfestival (ja, det där var en diss mot Peace & Love, Sweden Rock och Hultsfred).

Saul har patronbälten på t-shirten och kanariegula byxor. Det ser fånigt och fantastiskt ut. På Andromeda. Det är min scen i år. Liten. Lagom. Svinbra. Imorgon kanske jag borde abonnera en bänk även om det inte är något jag tror att jag vill se. För det är ju här det händer.

Eboi och Adam Tensta.
Foto: Patrik Hamberg

Allvarligt. Vad är grejen med att göra hiphop på hårda och spikraka housebeat?

Visst, jag kan också se poplistepoängerna med They Wanna Know och kanske framför allt My Cool. Det är effektiva party starters, men när jag hör och ser en hel konsert där det mesta maler enligt samma formel blir det en befrielse när Tensta, Eboi, DJ Rooftop & Co skruvar ner och gör det riktigt söderntjockt i Bangin’ on the System. Större variation hade gjort showen gott. Nu blir det lite för mycket S.A.T.S av det hela.

Att Adam Tensta gör sin grej riktigt bra är det ingen tvekan om. Publiken är både högljudd och med på noterna trots att festivaldagen fortfarande är ung. Det är många händer i luften och allsången i My Cool är imponerande. Sen är det så klart lite roligt att Tensta drar upp biffen med skivbolaget K-werks som enligt Tensta inte har riktigt rent mjöl i påsen och dessutom ställer sig ivägen för en utlandslansering av It’s a Tensta Thing.

Om det sen beror på att ljudteknikern rattat ljudet för en publik med hörselproppar eller om det faktiskt är så att dynamiken i musiken är naturligt svag har jag svårt att svara på. Jag har trots allt bara lyssnat på Adam Tensta som singelmakare tidigare. Och jag tror nog att det fortsätter så.

DJ Rooftop testar basen innan konserten drar igång.

Det är hett på Lyran. I-landsproblem, givetvis, men ändå. Och det verkar egentligen inte heller besvära större delen av publiken som glatt höjer nävarna till Don’t Believe the Hype och Fame and Hate, båda från bandets senaste alster Seeds. Jag har hittills inte känt mig riktigt övertygad av skivan ifråga, och det är ett intryck som förstärks live. Missförstå mig rätt, jag skulle kunna älska Universal Poplab. Men just nu gör jag det inte, även om deras synthpop är både driven och av kvalitet. Problemet är att de saknar de riktigt starka melodierna, även om de glimtar fram här och där. Låtarna känns snarast en aning ofärdiga och därför tappar Universal Poplab också snart bort mig med. Tyvärr, ska sägas.

MSTRKRFT.

Bild: Johanna Wallin, rockfoto.nu

Kanadensarna i MSTRKRFT går upp sist på Orion, klockan 01.30. Vad som vid första anblick verkar vara fullt hus visar sig snart vara en betydligt mindre publik då bakre halvan av huset är i det närmaste tomt. Det hindrar dock inte Jesse Keeler och Alex Puodziukas. Min relation till MSTRKRFT är främst baserad på deras verk som remixare snarare än den egna produktionen, och ärligt talat är också den relationen ganska ytlig. Generellt följer MSTRKRFT en ganska specifik formula, som även om den är underhållande och har en tilltalande attityd, är lätt att lära sig och därmed tyvärr också snart tråkar ut. Deras electropunkiga set är väldigt linjärt och jag tröttnar snart på alla filter och distorsion. Även om det förmodligen är en del av idén bakom MSTRKRFT är denna sorts konstanta soniska attack i längden odynamisk, och det är svårt att behålla koncentrationen rent musikaliskt.

Lite ”nytt” har hon ändå med sig sen jag såg henne på Hultsfred den där sommaren för just tre år sedan. Hon öppnar med sin version av Cobrastyle och visar med en gång vem som leder showen ikväll. Backade av två trummisar och en kapellmästare med laptop och keyboard fångar hon allas blickar.

Under ordinarie set håller hon sig helt till materialet från det självbetitlade albumet som fortfarande läggs ut som en musikalisk bombmatta över världen. Hon kryddar med några få låtar hon släppt med andra längs vägen – vi får lite Sexual Eruption, Dream On och så klart With Every Heartbeat. Bortsett från någon liten dipp (Crash and Burn Girl) är det faktiskt alldeles strålande.

Jag hade nästan glömt bort vilken stark låt Be Mine är, men när jag hör publiken nästan överrösta Robyn får jag gåshud. Det är allsång som känns. Att hon bränner av den ganska tidigt är lite oväntat, men hon lyckas ändå behålla publikens intresse. Det är starkt jobbat.

Som extranummer plockar hon fram två gamla hits, Keep This Fire Burning och Show Me Love. Publiken tar över helt i den sista. Men den här gången är jag inte lika förvånad över publikens jubel.

Som ett extra och sista nummer kommer Robyn och kapellmästaren tillbaka och kör Be Mine en andra gången. Den här gången kommer ackompanjemanget från ett trasigt ljudande piano. Det är väldigt vackert och en perfekt punkt för en övertygande show.

Madonna får passa sig.

Britta Persson.

Bild: Jesper Berg, rockfoto.nu

Britta Persson bjöd festivalbesökarna på en sorgligt nog onyanserad och en nära nog apatisk spelning på torsdagen. Med Per Nordmark, verksam i bland andra Fireside, NEI och bakom Christian Kjellvander, som uppbackning bakom trumsetet såg Uppsaladottern minst sagt missnöjd ut med upplägget och det avspeglades också i uppträdandet. Synd, eftersom senaste given Kill Hollywood me är en fruktansvärt bra och till viss del underskattad skiva.

Spelningen fokuserade därav på just den skivan och nämnda trummis var också behållningen. Med bibehållet sväng styrde han skutan i hamn, vilket skulle visa sig vara ett hårt jobb. Med backtracks som mer regel än undantag gav Britta publiken inte mer än vad som nödvändigtvis behövdes. Bra låtar som Cliffhanger och At 7 avverkades som på löpande band och strul med ljudet förstärkte bara den negativa trenden som sattes redan i första ackordet.

Men Brittas låtskrivande går ändå inte att bortse från och när låtar från Top quality bones and a little terrorist spelas jublar åtminstone jag inombords och vill höra mer. Samtidigt går det inte att bortse från en nonchalant inställning från scen. Slappna av, Britta. Folk är här för att de vill se dig. Jag lovar.

Slayer.

Bild: Tommy Södergren, rockfoto.nu

Slayer. Fy fan vad fint.

Enbart att jänkarveteranerna var bokade till årets upplaga av Arvikafestivalen är nog för att få mig att mysa. Gubbarna är ett av de viktigaste metalbanden genom tiderna och att få se dem i Värmlandsskogen var en utomordentligt trevlig upplevelse.

En del tyckte ljudet var för lågt har jag förstått efter de påföljande diskussionerna i tältlägret. Men jag är splittrad. Visst, jag ska villigt erkänna att jag vill att Slayer träffar mig som en slägga i bröstet. Samtidigt tycker jag det är ganska skönt att kunna stå på en spelning utan öronproppar, lyssningen blir helt enkelt bättre. Så även om Slayer gärna hade fått golva mig, tyckte jag det var ganska lagom, trots allt.

Har man, likt mig, sett Slayer de senaste åren vet man i stora drag vad som bjuds. De har, nästan likt Iron Maiden, sina odödliga låtar som aldrig kommer att strykas ur låtlistan. Raining Blood, South of Heaven, Postmortem, Dead Skin Mask, Chemical Warfare, War Ensemble, Angel of Death.

Ett knippe låtar från senaste given Christ Illusion betades också av, men konserten bjöd inte på några som helst överraskningar, egentligen.

Samtidigt är bandet en så välsmord maskin att det föga förvånande inte var dåligt heller. Slayer vet vad Slayer ska göra. Man ska mangla finfin thrash metal och man gör det med de äran, gamla gubbar eller inte.

Jag trivdes, kort och gott.

Campingscenen innebär en del begränsningar. Ljudet är inte hundraprocentigt, publiken är lite fullare än vanligt och lite färre än på vanliga området. Men Audionom verkade inte bry sig om det nämvärt utan gav järnet. Och tar man sig bara ut dit brukar man kunna få se bra spelningar. Som Audionom.

Merparten av setet var nya låtar och jag saknade därför, av förklarliga skäl, en hel del från Retrospektiv. Men samtidigt var det nya materialet bra. Lite hårdare, lite mer monotont, eller så var det ljudet på spelningen som spelade mig ett spratt.

Hur som helst var det en perfekt Arvikaspelning och en synnerligen lyckad öppning av festivalen för egen del.

Håkan Hellström har absolut ingenting att bevisa när han enligt egen utsago bevistar Arvikafestivalen för sjunde gången. Han återanvänder enligt uppgift backdropen från två år sedan och gör sitt vanliga program. Det är snyggt, vita jeans med smutsiga knän och ett kompband från valfritt underhållningsprogram på SVT. Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern. Publiken i Arvika vill ha något mer än en scarf som vajar för vinden och glada tillrop. Visst är det allsång precis där han vill att den ska vara och eufori enligt programmet, men Håkan hör inte hemma här längre. Han är för alltid förlorad mellan stadsfestivaler och tv-program som slår tittarrekord. Självklart bjuder han på en fantastisk show men vi har alla sett det förut. Och det är inte för Håkan vi är här.

A Mountain of One.

Bild: Max Adolfsson, Rockfoto.nu

Ett av mina tips inför festivalen var A Mountain of One. De är bandet när man inte riktigt orkat ta sig från campingen men ändå vill se något som kan starta en kväll. Jag har förhoppningar om melodier, långa instrumentala partier och en hängiven publik. När jag till slut tar mig in på området för att se bandet, som spelar på Andromeda, är det tomt runt scenen. Andromeda är en av de mindre scenerna och ikväll har man valt att inte plocka bort bänkarna. De spelar alltså inför sittande publik vilket inte funkar alls. När bandet leker cowboys och indianer försvinner publiken så sakteliga åt annat håll. Efter ett par låtar är det glest i bänkarna och de partier som hade gjort sig hos en hängiven publik blir fullkomligt meningslösa. När gitarronanin och apljuden tar över är det nästan ingen kvar och även jag avviker. Det är synd. A Mountain of One hade kunna göra, och gjorde egentligen, en riktigt bra spelning. Men att sitta i en träbänk och titta på det brittiska vidundret funkar inte.

Frågan kommer från Tiamats promokille Ronnie, som styrt upp min intervju med basisten Anders Iwers några timmar innan Tiamats spelning på Metaltown i Göteborg. Och inget ont om Anders, tvärtom faktiskt, men självklart har jag inget emot om även Johan Edlund, sångare och gitarrist, och utåt sett något av Tiamats motor, är med på intervjun.

Tiamat är ett rätt märkligt fenomen. Från att ha börjat som en death metal-akt i slutet av 1980-talet, då under namnet Treblinka, slog man sedermera om riktningen för bandet, antog ett mer gothorienterat sound och slog igenom. Skivan Wildhoney brukar få markera starten på det Tiamat som vi känner i dag och år 2008 har bandet ett väl definierat sound som är svårt att ta miste på.

Men trots att bandet slagit igenom på världsscenen är Tiamat fortfarande något av en outsiderakt på hemmaplan i Sverige. Bandet ger sällan spelningar här och när man kommer till Metaltown är det på festivalens minsta scen.
– Vi fick välja på att spela där eller att spela på mellanscenen vid lunch, förklarar Anders Iwers valet att spela på den mindre scenen.

Anders Iwers
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

Men att få till stånd en Tiamatspelning är inte det lättaste. Bandet är numera utspritt och för att kunna genomföra ett gig krävs det långa resor. Värst är det för Johan Edlund, som numera residerar i grekiska Thessaloniki.
– Vi får inte så många förfrågningar och vi måste få det att gå runt. Därför spelar vi mest på stora arrangemang, säger Johan Edlund.

Metaltown är ett sådant och för Anders Iwers är det en speciell kväll. Han bor enligt egen utsago ett stenkast från festivalen, vad det nu innebär med Göteborgsmått mätt.
– För mig är det grymt att få spela här. Det är min hemmaplan, säger han.

Tiamats frånvaro från den svenska scenen, i kombination med att bandets mörka musik och inte sällan svårgreppade texter, har gjort att de i mångt och mycket betraktas som ett ganska mystiskt band. De två herrarna jag träffar i backstagebaren på Metaltown med varsin jack and coke i näven, är dock två väldigt jordnära människor.
– En tjej på vårt förra skivbolag sa en gång att om folk bara fick träffa oss så skulle vi vara världens största band, berättar Anders Iwers och jag är inte sen att förstå vad hon syftade på. Anders klingar på go’ göteborgska, medan Johan ger ett närmast försynt intryck, samtidigt som det finns en skärpa i varje svar han levererar. Under intervjun kommer flera människor förbi och hälsar på endera Johan, endera Anders.

Men samtidigt är den mystiska sidan av Tiamat en viktig del av bandet framtoning och image. Allt ska inte vara solklart inbillar jag mig och Anders håller med om att mystiken kan spela bandet i händerna.
– Jag tror att många av de som gillar oss gillar mystiken, resonerar han.
– Det har blivit lite av en kultgrej.

Mystiken har inte heller minskat på grund av det avbrott på fem år det är sedan förra skivan Prey kom ut. För en dryg månad sedan såg tillslut Amanethes världens ljus och man kan konstatera att bandets formel i stora drag är intakt. Att lägga ner bandet fanns aldrig på kartan enligt de båda och på frågan om hur man håller liv i ett band utan att släppa något nytt material på fem år svarar Johan Edlund, som om det vore det mest naturliga i hela världen:
– Man ger fan i att splittras helt enkelt.
–Vi vill inte vara ett velande band som lägger ner och återförenas. Vi vill inte vara Henrik Larsson.

Nu har det inte varit helt tyst kring bandet under tiden. Man har spelat ute en del och det har även släppts en del samlingsmaterial.
– Ryktet om vår död är betydligt överdrivet, travesterar Anders.
– Vi är för envetna.

Ja, Tiamat har sina goda tjugo år på nacken nu för tiden och både Anders och Johan menar att om man skulle starta upp ett nytt band skulle det ändå bli med samma personer eftersom man trivs med dem. Därför kanske det inte är så konstigt att Amanethes låter väldigt mycket Tiamat. Kemin mellan dem sitter där den ska och det är det centrala för dem.
– Vi vet när låten sitter, säger Johan Edlund.

Johan Edlund
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

Ändå påtalar de att slutresultatet, vare sig det är en låt, en skiva eller en konsert inte är det viktigaste. Tiamat ser till helheten och såväl låtskrivandet som inspelningen eller själva resandet kring en spelning är minst lika viktigt. Vilket får mig att undra hur de nu ser på Amanethes, sitt senaste alster, när det väl är släppt.
– När vi har spelat in en skiva lyssnar jag på den intensivt i ungefär två veckors tid. Verkligen lyssnar sönder den. Sen lägger jag den åt sidan. Amanethes är lika mycket det förgångna som de andra skivorna, säger Johan Edlund.

Anders är av en annan åsikt.
– För mig känns den lite extra faktiskt. Vi har investerat lite för mycket för att jag ska kunna känna annorlunda. Jag är sjukt stolt över den här skivan. Men det har kanske inte så mycket med själva skivan att göra.
Johan fyller på och verkar nu ha bytt åsikt.
– Just att vi fick kämpa för att få nytt skivkontrakt till exempel. Vi har bitit ihop och kämpat tills allting har löst sig.

Amanethes såg hur som helst dagens ljus till slut, även om det tog sin lilla tid. Och tankar finns redan i nästa inspelning. Medan Amanethes spelades in till stor del i Johans lägenhet i Grekland, finns dock inget bestämt att det ska ske så i framtiden också.
– Men vi håller på med det här för att det är kul att lira tillsammans, så jag tror inte att det kommer bli så att vi spelar in på varsitt håll, säger Anders.
– Vem vet, det kanske blir i en turnébuss, resonerar Johan.

Infallen verkar många, och det samma gäller för låtarna. Johan beskriver det ungefär på samma sätt som när bandet vet att en låt är klar; den sitter. På samma sätt kan en tillfällighet göra att en låt hamnar på en skiva.
– Det kan vara precis vad som helst. En del kanske inte är med för att de passar i ett liveset, medan andra är med just på grund av det. Just när jag skrev Equinox of the Gods ville jag bara slita fram tennisracket och ställa mig framför spegeln. Man hade nästan hela ljusriggen i vardagsrummet.
– Vi gillar att hårddra saker, fastslår Johan.

Magnus Pelander i Witchcraft
Bild: David Andersson, rockfoto.nu

Det börjar lite trevande eller kanske stelt. Nu är förvisso Witchcraft inte det band som röjer mest på scenen, tvärtom snarare, men de första låtarna är en tämligen sömnig tillställning. Efter drygt tre låtar är det ändring på det och bandet med Magnus Pelander i spetsen ikläder sig rollen av att vara ett av toppnamnen när det gäller 70-talsrock. Hårdrocken är svängig, mycket välspelad och det är verkligen en fröjd att se bandet live.

Magnus Pelanders röst går i harmoni med musiken, men nog skulle jag vilja höra Pelander trycka ifrån lite mera med rösten ibland. Det är ju då som Witchcraft är som bäst och det är lite för länge mellan tillfällena emellanåt. Till skillnad från Tomas, som passar på att besöka toaletten igen, så tycker jag Leva är höjdpunkten på hela konserten. Låten är en favorit på The Alchemist och till stor del beror det på den svenska texten. Jag ser gärna mer av den varan i framtiden.

Men vart var publiken? Det var snudd på oförskämt lite folk i Close-Up-tältet och det var ingen direkt krock i spelschemat att tala om. Tji fick ni, för ni missade en av de bättre konserterna under festivalen.

Johan Edlund och Anders Iwers.
Bild: Oscar Berggren, rockfoto.nu

En alldeles för hög virvel är det enda som spolierade min upplevelse av att se Tiamat på scen för första gången. Där jag stod, på högerkanten, lutandes mot en stolpe i Close Up-tältet, kom tanken över mig att jag skulle kunna stå där hur länge som helst.

Favoriter som Wings of Heaven, Vote for Love och Brighter than the Sun tillsammans med nya låtar från färska Amanethes, som stenhårda Equinox of the Gods och mäktiga Via Dolorosa, samt en del mer stillsamma nummer, gjorde spelningen till en defilering. Och publiken visade verkligen sin uppskattning.

Tiamat hade fått välja på den minsta och den mellersta scenen, och de gjorde helt rätt val när de valde den minsta. Storleksmässigt passade det publikantalet perfekt och på den mer intima scenen blev samspelet mellan framför allt Johan Edlund och Anders Iwers väldigt tydligt.

Jag tackar och bockar, Tiamat.

Shagrath i Dimmu Borgir.
Bild: David Andersson, rockfoto.nu

Redan innan konserten fanns det en tvivlande känsla som låg och gnagde i huvudet. Hur skulle det bli att se dessa gamla hjältar (jag säger bara Stormblåst!) på en så pass stor scen i ett soligt Göteborg? Jag tycker ju trots allt att Dimmu Borgir är bättre när de med glatta tillrop på norska berättar om hur de vill dräpa kristna i skogen och inte det Dimmu Borgir som har växt fram i samband med släppen på Nuclear Blast. Och med den inställningen så är det klart att det blir pannkaka av allting.

Jag vill inte se sångaren Shagrath stå och skrika ”Gothenburg, I wanna hear some noise!” med handen bakom örat väntandes på publikens gensvar. Jag vill inte se Dimmu Borgir ha festivalens största backdrop. Och jag vill definitivt inte se färgglad pyro. Fast allt det där får jag och den stora publiken som norrmännen lockar.

Och accepterar man det, så får man en ganska så mastig metalshow med ett låturval som ändå håller hög klass. Dimmu Borgir inleder med två spår från Enthrone Darkness Triumphant och just då är det riktigt bra. Fast ändå inte.

Hur mycket jag än vill strunta i allt runt omkring och bara njuta av musiken, så är det svårt när det blästras eld i dagsljus och Shagrath fortsätter med sitt intetsägande engelska mellansnack. Nej, besvikelsen är på tok för stor och jag kan inte påstå att det lockar att se Dimmu Borgir någon mer gång.

Graveyard på Metaltown 2008
Bild: Björn Bergenheim, rockfoto.nu

Förväntningarna var onekligen höga från min sida efter att ha häckat på Graveyards Myspace-sida under ett par månaders tid. Och visst är det också bra live, inget snack om den saken. Deras retrorock med ett flummigt stonersväng framförs snyggt i låtar där man leker med tempot. Man får definitivt en känsla av att Graveyard står och jammar bekymmerslöst när de bygger upp melodierna i långa instrumentala stycken för att sedan hastigt bryta av och låta tempot sjunka igen.

Det är bra framfört och basisten är blickfånget på scenen där han spatserar, eller snarare lufsar, fram och tillbaka med en lätt yvig stil. Graveyard infriar förväntningarna musikaliskt, men nästa gång vill jag se bandet på en klubbscen och inte i ett småkyligt och ganska så glest cirkustält.

Hellbutcher i Nifelheim
Bild: Tommy Södergren, rockfoto.nu

Peter ”Flinta” Stjärnvind (i Nifelheim känd som ”Insulter of Jesus Christ”) värmer upp pukorna och cymbalerna en kort stund innan hela bandet ska gå på scen. Publiken längst fram jublar och applåderar. Insulter of Jesus Christ tackar med att resa sig upp och ge dem fingret. Ribban är därmed lagd för kvällens spelning och det visar sig att vi inte kommer bli besvikna.

Nifelheims starkt heavy metal-doftande black är lätt att ta till sig och lämnar ingen direkt oberörd. Flertalet i publiken tycks skratta åt spektaklet när de ser sångaren Pelle ”Hellbutcher” Gustavsson posera ondskefullt iförd så mycket nitar och läder att den mest luttrade s/m-fantasten skulle rygga tillbaka, men hela inramningen som bandet bjuder på är kort och gott genuin och förbannat bra.

Bröderna Gustavsson (Erik ”Tyrant” Gustavsson på bas) backas upp av de flinka gitarristerna Sebastian ”Vengeance from Beyond” Ramstedt och Johan ”Apocalyptic Desolator” Borgebäck och vi får oss en rejäl dos svängig black metal av ett band med ett stort, och välförtjänt, självförtroende.

När bandet kör igång mästerverket Storm of the Reaper är det svårt att inte le förnöjsamt av lycka, även om Hellbutcher antagligen hellre hade sett att vi gjort det motsatta. Nifelheim är antagligen mer metal än något annat band under den första dag av Metaltown 2008. Fan vore väl annat.

Sonic Syndicate på Big Stage 1.
Foto: Tomas Lundström

Ungdomarna i Sonic Syndicate öppnade ett gråmulet Metaltown och det är ett Sonic Syndicate som har vuxit. De spelar på den största scenen, och de tar sig an den scenen rutinerat. Något ungdomligt semikoreograferat studsande är det inte tal om, men vad är att förvänta sig efter ett år fyllt av turnéer. Kul att se, onekligen.

Men kanske var det kombinationen småkallt och tidigt på dagen som gjorde att bandets glöd aldrig riktigt fördes över till publiken. För även om Sonic Syndicate gör sitt jobb på vad som kan räknas som bandets hemmaplan (de kommer från Falkenberg), blir det aldrig riktigt drag i själva konserten, åtminstone inte från mitt håll.

Trumljudet blåser dessutom bort fullständigt och det enda som tar sig igenom är en oerhört platt virvel och hi-haten. Ledsamt, minst sagt, men icke desto mindre en återkommande verklighet på utomhusfestivaler.

Sonic Syndicate är bra live. Men tyvärr räcker inte det den här gången.

Arvikafestivalen ser ut att bli den stora vinnaren nästa helg. Många skakade på huvudet när värmlänningarna valde att flytta till samma helg som Quart och Roskilde. Nu gick det som det gick. Tôppen för Arvika, i stöpet för norrmännen och för danskarna ser det dystert ut (Roskilde säljer biljetter på plats för första gången sen gud vet när).

Det här är konserterna vi inte tänker missa:

Martina Nordman

Aril Brikha (Orion, fredag 20.30)
Rex the Dog (Orion, fredag 00.00)
Interpol (Vintergatan, fredag 00.30)
Surkin (Orion, fredag 01.30)
Det ser ut som att det är fredag som är Dagen. Jag är måttligt intresserad av de större bokningarna generellt, och inget speciellt som direkt sliter i mig i övrigt. Förutom fredagen på Orion. Från och med att Aril Brikha kliver på runt vad som enligt spelschemat verkar vara 20.30 till att Surkin stänger ned 03.30 är det förmodligen där jag kommer att finnas. Det är möjligt att jag tar ett avsteg för att kolla in Interpol på Vintergatan, men är de lika träiga live som ryktet säger blir det utan några som helst skrupler Rex the Dog istället. Efter att ha bränt ansenlig mängd skosula tänker jag sedan sova halva lördagen.

Tomas Lundström

Slayer (Vintergatan, torsdag, 01.15)
Ja, vad säger man? Spelar Slayer bör man se det.

The Hellacopters (Vintergatan, fredag, 19.45)
Sveriges bästa rockband på avskedsturné bör inte missas.

Behemoth (Apollo, lördag, 00.30)
Polackerna levererar sanslöst hårt på scen och det kommer bli en upplevelse.

Maria Gustafsson

Blood Music (Andromeda, torsdag 15.15)
Karl-Jonas Winqvist från First Floor Power släppte albumet Sing a Song Fighter för några år sedan. Det var nästan provocerande trivsamt och hyllades både här och där men hade, likt fantastiska First Floor Power har, svårt att röna större uppmärksamhet. Med Don Quite, som hyllades unisont överallt, hände ungefär samma sak. Nu tycker jag det är dags.

A Mountain of One (Andromeda, torsdag 23.45)
A Mountain of One på Andromeda ger: stök och rock, kilometerlånga låtar, psykedeliska mönster, gubbmage, brittiskt 70-tal, ett solo!, känslig stämsång, en xylofon. Och vänliga melodier på det.

Maps (Andromeda, lördag 21.15)
Förra årets shoegazehype blir i år arena. Men än är det är inte för sent. Dessutom tror jag inte det tar slut här. James Chapman kommer ta det vidare.

Jonas Appelqvist

Slayer (Vintergatan, torsdag, 01.15)
Världens bästa rens av ett av världens bästa band.

Maps (Andromeda, lördag 21.15)
Efter bedårande We Can Create ska det bli intressant att se om magin kan återskapas live.

Death Cab for Cutie (Vintergatan, lördag 23.00)
Trots två relativt bleka skivor på sistone brukar Gibbard & Co bjuda på indiepop av högsta rang. 100 spänn på att minitrumsetet kommer fram undeer We Looked Like Giants.

Patrik Hamberg

MSTRKRFT (Orion, torsdag 01.30)
Jag börjar tvivla på om min leder håller för att dansa och kanadickerna spelar på tok för sent, men det känns ändå som torsdagens viktigaste spelning (i viss konkurrens med Sagor & Swing och Ass som jag inte heller sett förut).

Saul Williams (Andromeda, fredag 18.45)
Årets tuffaste bokning. Saul Williams har inte riktigt fått till det fullt ut i albumformatet, men han har en närvaro och en röst som är svår att backa för. Jag förväntar mig en total överkörning.

Rigas (Orion, lördag 17.00)
SIsta dagen känns som den överlägset svagaste, men Rigas skeva elpop vill jag gärna höra live.

Kal Ström

Jag tittar igenom programmet och vill sätta en enda sak allra högst på listan över det bästa på festivalen:
Arvikafestivalen själv
Festivalen i sig är det jag ser fram emot mest. Jag längtar efter att gå in genom grindarna och se den där skraltiga ingången till Folkets park. Sätta sig i backen framför Vintergatan, gå igenom det lilla marknadsområdet för många gånger för att det ska vara roligt i längden. Det är något speciellt med Arvikafestivalen. Något som gör Arvika lite bättre än de andra. Om inte annat så är det deras egen kärlek till musiken. Inte för att den alltid prickar min smak rätt, utan för att den är så ärlig och rak. De tycker verkligen att det är en bra sak att ersätta hålet efter M.I.A. med Doktor Kosmos. Även om bytet i sig är vidrigt om man tänker lite på det, så är det härligt att de själva verkar så nöjda med att ha bokat in Doktor Kosmos i hålet på stora scenen.

Anna Järvinen
Anna Järvinen släppte en av förra årets allra bästa skivor och jag har inte sett henne ännu, av någon outgrundlig anledning. Jag hoppas på intimitet och mycket känslor.

El Perro del Mar
Jag har sett El Perro del Mar ganska många gånger nu. Första gången tyckte jag det var en katastrof. Andra gången tittade jag av samma anledning som man inte kan titta bort från en förväntad olycka. Tredje gången för att jag hittade något jag ville se och höra igen. Fjärde gången för att hon gjorde något så otroligt ärligt och bra sist. Nu har hon dessutom From The Valley To The Stars i ryggen och förhoppningsvis nytt ännu bättre material.

No Fun At All.
Foto: Sofia Qvarnström

Skinnskattebergsbördiga NFAA lyckades ändå styra skutan i hamn efter ett tag med idel odödliga hits. Låtar som Believers, Master celebrator, Down and out och Beat ’em down togs emot av en entusiastisk publik som vid det här laget hade ökat i antal jämfört med föregående DLK-spelning.

Att de inte är något stort liveband blir tråkigt nog tydligt även på den här återföreningsrundan och de förlitar sig helt på låtarnas potential. Något de ska ha cred för. Att de gör just detta är upplyftande eftersom de nya låtar vi bjöds på lät bra och fräscha, som en blandning mellan Descendents och Magazine och jag ser fram emot skivan som släpps i höst.