Black Milk drog mig närmare med förra årets Album Of The Year, men med Random Axe gör han sista rycket och får mig sprattlandes i sin famn.

Det börjar redan med introt, som påminner mycket om The Message från Maya men med ett ruggigt diggvänligt flow. 50 sekunder beatmagi, men det blir ännu bättre när trion som utgörs av Sean Price, Guilty Simpson och Black Milk, plockar upp mikrofonerna på Random Call. Jag vet inte om det kan bli bättre. Jag vet inte om Black Milk har gjort ett bättre beat. Jag vet inte om Sean Price har varit bättre på ett beat av den här typen förut. Det är givetvis galet tungt både i rytm och flow, men allt annat än elakt. Det är sommar på skiva och en av årets allra bästa låtar.

Ruff och mörker dyker däremot upp på skitiga Black Ops, och om Sean P utmärkte sig på Random Call för att han var så bra på ett beat man sällan hör honom på utmärker han sig på Black Ops för att han är så hemma. Han äger låten, men får för lite av honom för att känna sig helt nöjd.

Sean är en personlig favorit, men även om man är nollställd inför den här linan av artister tror jag att han skulle dra det längsta strået hos de flesta. Hans kompanjoner förtjänar dock givetvis också shine. Extra plus till Roc Marciano som ligger perfekt med sin släpiga röst på livliga Chewbacca. Påminner ordentligt om förra årets Marcberg, en av de bästa hiphopskivorna på länge.

Den här skivan är lika delar sylvass rap som löjligt bra och njutbar musik. Det går inte att sitta still. Jag påminner mig om Album Of The Year igen och det blir tydligt att beatsen nu får exakt den behandling de förtjänar, av rappare som inte har någon som helst brist på talang. Sean Price och Guilty har tagit ner Black Milk lite på jorden, fått honom att inte söla ned det koncentrat av hård jävla hiphop som han inte kan hålla inom sig. Textmässigt är det mest punchlines, antingen underfundiga eller lika solklara som knytnäven Hermione gav Malfoy i Harry Potter Och Fången Från Azkaban.

Kanske dalar det lite mot slutet, men det är inte mycket och egentligen tror jag bara att det är de inledande monsterlåtarna som skiner över resten tills man har kommit över den första sprudlande förälskelsen den här skivan erbjuder.

Black Milk har skalat av en del av funken som dominerade hans senaste alster, men ju mer rå hiphop han blir desto mer svänger det. Eller noddas, men våldsamt. Black Milk upplöses och förvandlas till ett bounce när han är som bäst, och det är vad jag ser framför mig när jag hör Understand This, The Hex, Everybody Nobody Somebody (med underbart kusliga spökjämmer i bakgrunden), 4 In The Box eller Japhy Joe (med sitt nervengagerande outro) eller vilken annan låt som helst. Take your pick från Random Axe och du blir övertygad om att hiphop är den mest levande genren i världen.