Om du är lika gammal som jag följde du kanske Tricky troget åtminstone ett par tre skivor in i karriären. Som en vital del av Massive Attacks magiska första album karvade han in ett outplånligt märke i många 70-talisters musikaliska själar. Triphopen var verkligen det nya svarta. Bluesen kom plötsligt från London. Svårt färgad av västindien och storstaden.

Sedan dess känns det som om var och varannan skiva kallats för återkomsten. Nu är Tricky Kid att räkna med igen. Nu är han bra igen. Det kan ha stämt. Jag vet ärligt talat inte. Jag har aldrig orkat ägna dem särskilt mycket uppmärksamhet. Sen Blowback kom 2001 är jag osäker på om jag ens brytt mig om att lyssna.

Och med reservation för att det faktiskt finns mer att hämta ur de senaste nio årens produktion känns det ändå som han på något vis träffar mig rätt igen 2010.

På Mixed Race är musiken lättare än jag minns honom. Trots att den är dammigt urbant bluesig och regntungt dyster känns den ändå lätt att ta till sig. Huvudpersonen själv gömmer sig gärna någonstans i skuggorna och låter gästartisterna stjäla rampljuset. Ändå är det alltid när Tricky väser i mikrofonen och mässar något hotfullt som jag ryser och njuter som mest. Som ett elakt hot om sämre tider bryter han ner och förstör det som skulle kunna missförstås som god stämning.

Det är ofta minst lika förtrollande som de blå linjerna från tidigt 90-tal.

Han hämtar ny näring ur arabisk musik i Hakim, han skickar Daft Punks Technologic till Kingston i UK Jamaican och han låter till och med en liten bastardtolkning av världens bästa Girl from Ipanema via telefon inleda smutsigt förföriska Come to Me. När Primal Screams Bobby Gillespie gästar med skönt släpig sång i Really Real grinar mitt britthjärta lite av lycka. Tricky lägger ett rejält knorr i Bristol to London och allt är över (nästan) innan jag hunnit blinka.

Jag skrapar bara lite på ytan av den musikaliska smältdegel som döpts till Mixed Race. Här finns så mycket att leka musiktävlingar med att referensnörden i mig slår knut på sig själv. Jag vill ringa en vän och be honom hjälpa mig lösa det jag inte omedelbart knäcker själv.

Tio låtar på knappt 30 minuter (iTunes-versionen har 11) som kanske inte skriver något nytt blad i musikhistorien, men som om inte annat refererar en ganska ansenlig del av den som snuddar vid min skivsamling. Lättlyssnat, njutbart och åtminstone i stunder lite skrämmande störigt. Precis som jag gillar det.