Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting.

Han står där i kvällningen och ångar. En biff. En jock. Naturligtvis får en artist förändras, men det här Nine Inch Nails var inte det Nine Inch Nails jag lyssnade på. Nu är det spända muskler och gruppsång. Det är inställningen som förändrats. Och inställningen avgör hur låten faktiskt levereras. Trent har haft ett drag av återhållsamhet och där har kraften funnits. I det som lurar bakom. Nu känns uttrycket trött utanpå. Som ett jobb.

Tried to save myself
But myself keep slipping away.

Into The Void

Jag tänkte på de där raderna från hans största stund i albumform. Den där skivan som han aldrig riktigt fick ihop hur den kunde fallera på det sätt den gjorde. Det var det bästa han gjort, men allt blev fel ändå. Det var fel tid, fel form och så gick något väldigt fel. Och han blev aldrig sig lik igen.

Jag stod och surade ett tag men bestämde mig sedan för att försöka ge mig hän.
Jag tänkte att jag också måste ge om jag ska få någonting tillbaka. Så jag står och stångas för gammal kärleks skull. Men jag får mest en fadd smak tillbaka. Vi står där långt fram och stångas som män gör. Vi sjunger och kommer i kläm. Och är i vägen och störande för de som inte vill.

Bandet levererar gitarrsolon och det låter stort, brett och manligt. Okänsligt. Nine Inch Nails anno 2009 är ett hårdrocksband med storhetsdagarna bakom sig och de vet det. Det hade varit ärligare att göra det på Sweden Rock, där erkänner alla öppet att de bara tittar nostalgiskt bakåt.

Men det är väl också OK egentligen. It’s a job. Men det ger mig inte så mycket. Jag gillar det bäst när de brakar loss i March of the Pigs, jag gillar det sämst när publiken inte kan klappa i takt till Hurt. Då är det direkt plågsamt.