Efter den katharsis som var den enerverande White Chalk bytte PJ Harvey föga förvånande riktning ännu en gång. Nu valde hon att titta bakåt, och ganska långt. I och för sig har John Parish funnits med längs Harveys karriär ända sedan starten, men det är ändå bara andra tillfället han kliver fram som hennes jämlike på skiva, första gången var på 1996 års Dance Hall at Louse Point. Det är givetvis omöjligt att inte ställa de två skivorna bredvid varandra. Upplägget känns igen, men känslan är (som tur är) inte densamma. Dance Hall… är atonal, avskalad och lätt bluesig, en tillbakagång till grunderna efter Harveys enorma framgångar med To Bring You My Love, en möjlighet att slippa undan trycket på uppföljaren. A Woman A Man… känns grynigare, kärvare och mer teatralisk, mer påträngande.

Inte för att det ens borde vara möjligt för PJ Harvey att vara något annat än teatralisk. Utspelen har alltid varit ett av hennes kännetecken, och att gå från utomjordisk siren till svartsynt trollpacka inom loppet av två sekunder är en del i paketet Harvey. A Woman A Man… närmar sig dock inte Harveys mer muskulöst ursinniga alster, utan hålls någorlunda på backen av Parishs komplicerade plockande. Undantagen är uppenbart den genomdistade Pig Will Not, där Harvey återigen sjunker ner i underjorden, och det bästa spåret, A Woman A Man Walked By/The Crow Knows Where All the Little Children Go. Här ackompanjeras Parish av en svajig cello och hetsig perkussion medans Harvey stötigt spottar ur sig rader om en man gjord av kycklinginälvor.

Tyvärr tappar jag bort mig i A Woman A Man… lite väl ofta. Tempot är lite väl lågt och låtarna går förbi lite för obemärkta. De stinger sällan riktigt till, även om de inte heller aktivt stör. Black Hearted Love känns nästan så nära pubrock som PJ Harvey kan, och bör, komma. Där Dance Hall… många gånger tillräknades Parish, är det inte bara namnordningen på omslagen som kastats om för A Woman A Man…. Även om det känns att det är en samarbetsskiva, är det ändå Harvey som syvende och sist sitter på makten här. A Woman A Man… kan nog spela samma avledande och avlastande roll som Dance Hall…, men den imponerar inte. Den skrämmer mig inte. Ibland rycker den till, och drar återigen till sig lyssnarens uppmärksamhet, men det är alltför sällan för att den ska hamna i rätt metaforisk skivstapel.