Polly Jean Harveys ickestrategi är vid det här laget en strategi. Oviljan att stanna har blivit erkänd. Hon har dock alltid haft med sig en vapenbärare som på White Chalk lyser med sin frånvaro. Gitarren. Dess existens har suddats ut. Vid det här laget vet de flesta förmodligen att Polly tog till pianot istället, så ingen idé att göra en poäng av det. Resultatet? Nakenhet. Transparens. Istället för att demonstrera råstyrka visar White Chalk upp en blekare, mer eterisk sida av PJ Harvey. Även om hon fortfarande är ganska obehaglig på ett sätt som förmodligen är naturligt för henne vid det här laget. Hela första hälften av skivan sjunger hon precis strax över sitt normala tonläge, vilket lägger an mot svekfull skogsdryad snarare än oskuldsfull älva, och förmodligen är helt avsiktligt. Harvey har väl aldrig varit speciellt inriktad på att vara angenäm.

Det har redan gjorts, och kommer givetvis att göras fler, tolkningar av Harveys texter. Sedvanligt morbida och i huvudsak svarta som kol. Här finns ingen skillnad mellan den här skivan och tidigare. Förmodade aborter (”Something metal, tearing my stomach out/…/Can you forgive me?” – Broken Harp), skelett, mord, spektrat finns där. Som den sten som håller kvar skivan hos lyssnaren.

Det är enklast att placera White Chalk på en geografiskt ödslig punkt. Men riktigt så stora skygglappar har Harvey inte satt på. Dear Darkness pekar till exempel motsägelsefullt in mot de elektriska ljusen, vinkar till sig vättarna och smyger sakta närmare. Men så värst nära blir det ändå inte. Skivan känns isolerad, vatten- och lufttät. Det är en besvikelse från någon som Harvey. Mitt problem är inte pianot. Det är bara det att White Chalk, trots några ljuspunkter mest känns som en skärmytsling. Den känns inte viktig. Den gör ingen åverkan på det sätt som många av PJ Harveys lyssnare kopplar samman med hennes konstnärskap.

Processen White Chalk var välkommen, det råder det inget tvivel om. Det stora problemet är att Harvey tappar bort sina låtar i muteringen. Genomgående saknas pondus, vilket känns i det närmaste bisarrt att anklaga en kvinna som PJ Harvey för. Och jag är uppriktigt ledsen över att inte ha mer att säga om skivan.