Recension
- Salsoul presents Disco Trance & Cosmic Flavas (album, 2×cd) Samling
- 2006
- Suss'd Records
Salsoul 3001
Lyssna
Externa länkar
- Suss'd Records
- Skivbolagets sida. Inte nätets mest lättnavigerade.
- Årets album 2006
- När Ola listade favoriter från året som gått var Black Devil Disco Club, med sin eurodisco av originalsnitt, ett av namnen.
Kort efter det att budskapet om att James Brown gått bort nådde oss startades en tråd i forumet som kastade ut frågan om huruvida Brown var den störste musikanten i modern tid. Självklart var meningarna delade, men det intressanta var den riktning diskussionen kom att ta. Från ursprungsfrågan över vilka andra artister som skulle kunna vara värdiga den utmärkelsen till konstateranden om att hela diskussionen var synnerligen eurocentrisk – eller i alla fall västvärldsfokuserad.
En mindre parentes i diskussionen var om det inte var teknik snarare än artister som påverkat populärmusiken. En diskussion som även fick en fortsättning i en annan tråd.
Om man så ville skulle det säkerligen inte bli svårt att dra igång ett fullskaligt och orubbligt skyttegravskrig kring frågan om huruvida det är tekniken som för musikutvecklingen framåt eller om tekniken i sig inte betyder något, bara vad människor väljer att göra med den. Som vanligt finns förmodligen sanningen någonstans mittemellan (tillsammans med en hög andra faktorer).
Klart är i alla fall att tekniken på många sätt kom att bli en vattendelare mellan den amerikanska discon och dess europeiska syskon, som jag har skrivit om tidigare. Där den amerikanska discons utövare för det mesta var funk- och soulartister som hoppade på discotrenden och drog med sig fullskaliga blås- och stråksektioner till studion, var eurodiscon överlag betydligt mer småskalig. Och på många sätt närmare besläktad med andra europeiska pionjärer inom den elektroniska musiken, som Jean Michel Jarre och Kraftwerk än med amerikansk disco. Lika delar nyfikenhet och ekonomisk verklighet kom att leda in eurodiscon på det mer maskinella spåret.
Nu är det här givetvis en grov förenkling. Självklart var det en växelverkan över Atlanten och när sjuttiotalet blev åttiotal hade maskinerna tagit över även i USA. Men under större delen av disco-sjuttiotalet var det här en hyfsat fungerande definitionsuppdelning.
Av de stora, amerikanska disco-etiketterna var Salsoul den som kanske mer än någon av de andra kan fungera som representant för den amerikanska discon. När det blev dags att börja återutge discon på allvar mot slutet av nittotalet var Salsoul-artister rätt ofta först till rakning, men det var när brittiska Suss'd Records började med sina återutgåvor som Salsoul-tåget verkligen tog fart. Efter att ha gett ut några tolvor och samlingar med några av de mesta välkända Salsoul-namnen, som The Salsoul Orchestra, Inner Life, Loleatta Holloway och Double Exposure började de ge ut sina ”Flavas”-samlingar, sammanställda kring olika teman. Teman som, sina olika inriktningar till trots, ändå var stadigt förankrade i det klassiska Salsoul-soundet.
När så Suss'd förra året släppte ”Deep Disco Culture vol. 1” hände något. Materialet letade sig längre från kärnan, ner till de många småetiketter som på olika sätt var kopplade till Salsoul. Det skulle kunna betyda att steget till ”Disco Trance & Cosmic Flavas” inte var så stort, men likväl blev jag rätt tagen på sängen att materialet på dessa två skivor rymdes inom Salsouls utgivningsram. Framförallt blir det väldigt påtagligt när materialet packas samman såhär.
”Disco Trance & Cosmic Flavas” är så mycket eurodisco det går att bli utan egentligen vara eurodisco. Imponerade av eurodiscons framtidsvisionära sound ville Salsoul också vara med på tåget. Det som började med distributionsavtal med europeiska etiketter, förvandlades till omstöpningsprojekt där Tom Moulton finslipade mixningen och Salsoul-artister fick sjunga in ny sång och blommade så småningom ut i import av eurodisco-producenter som Thor Baldursson och Anthony Monn som fick jobba med originalmaterial tillsammans med Moulton.
På den här samlingen finns allt det här representerat. Omfixad eurodisco, amerikanska nyinspelningar av europeiska klassiker och material skapat helt och hållet på amerikansk mark. Spektrat spänner också från traditionellt orkestrerad disco med syntinslag till musik mer eller mindre helt maskinell. Blicken är rätt ofta också riktad uppåt – mot rymden.
Med avstamp i intron från Luv You Madly Orchestra respektive The Salsoul Orchestra kliver vi in i rymdkapseln som bland mycket annat tar oss förbi MC Lane Explosions cover-versioner av Space klassiska ”Magic Fly” och Jean Michel Jarres ännu mer klassiska ”Oxygene”, låtar från Judy Cheeks och First Choice, kanadensiska Kebelektriks mest välkända låt ”War Dance” liksom deras fjorton minuter långa discoversion av ”Bolero” och allra sist en den spanska versionen av Blondies Giorgio Moroder-producerade ”Call Me” i instrumentalt skick.
”Disco Trance & Cosmic Flavas” gör mer än väl sitt jobb som ett musikhistoriskt dokument över sjuttiotalets transatlantiska smältdegel. Och långt mycket viktigare: samlingen gör det genom två skivor med väldigt, väldigt bra musik.
Publicerad: 2007-01-22 00:00 / Uppdaterad: 2008-07-14 23:02
5 kommentarer
När skall ni skriva om Gruff Rhys nya, helt underbara platta "Candylion"?
#
är som alltid imponerad av dina kunskaper, Ola!
#
Mycket välskriven och intressant recension.
En liten rättning bara:
Ta bort en i "disskussionen", tredje raden andra stycket.
(det är alltid kul när man får chansen att rätta Ola)
#
I-P: Tack för påpekandet. Jag har fixat till nu. Rätt ska ju som bekant vara rätt.
#
Underbart! Jag gillar verkligen det historiska perspektivet i den här essäartade recensionen. Det är såhär det ska se ut. Blir t om sugen på att lyssna trots att disco är något jag i princip aldrig har brytt mig om..
Fö är Morrissey den störste.
#
Kommentera eller pinga (trackback).