Jag lyssnade på det här albumet säkert tre gånger innan det registrerades i huvudet. Jag satte på det, tänkte på annat och en stund senare märkte jag att det var tyst. Intetsägande är därför det första ordet som dyker upp.

Det andra är tråkrock.

Det tredje är… jag har inget tredje ord.
Vissa gånger blixtrar det till, speciellt när J Mascis bidrar med sylvass gitarr på ett par låtar. Det här är The Lemonheads första skiva på nio år. Evan Dandos har förvisso gjort sologrejer sen dess men pressen är fortfarande påtaglig. Vilken utveckling hade bandet tagit om det inte blivit fördärvat av knark?

Nu låter det mest som mitten-av-vägen-rock. Dando har fortfarande sitt charmörpotential men i övrigt känns det mest trött. Endast för fans kanske rekommendationen ska lyda.