Buffalo Gals, recorded with the World’s Famous Supreme Team and Zulu singers, backing them up with the words ‘She’s looking like a hobo’. The performance by the Supreme Team may require some explaning but suffice to say, they are DJ’s from New York City, who have developed a technique using record players like instruments, replacing the power chord of the guitar by the needle of the grammophone, moving it manually backwards and forwards across the surface of a record. We call it ‘scratching’.

1983 skapades en av 1900-talets mest klassiska låtar när jazzveteranen Herbie Hancock tog hjälp av Grandmaster D.ST i Rockit, den låt som på allvar förde ut scratch-fenomenet till musiklyssnare gemen inte minst tack vare sin lätt bisarra video som fick mycket speltid på MTV. En video som också kom till för att varken Herbie Hancock eller Grandmaster D.ST skulle synas särskilt mycket – rätt helvita MTV hade en bit kvar innan kanalen blev färg-tv på riktigt.

Men redan ett år tidigare skapades hiphop-historia i och med den låt som Herbie Hancock erkänt var hela inspirationen till Rockit (framförallt scratchandet): Buffalo Gals. Malcolm McLaren, mannen som tidigare fört upp Sex Pistols och Bow Wow Wow till topplistorna, inspirerades av den nya rap-musiken att sätta ihop ännu en konstellation bestående av rappare från New York och Los Angeles: The World’s Famous Supreme Team.

Även om World’s Famous Supreme Team fick en rätt stor hit med sin Hey DJ, så är det ändå för sin roll på Malcolm McLarens Duck Rock-album de blivit mest kända. För precis som i fallet Herbie Hancock och Rockit (och liknande vad gällde exempelvis Blondie och Rapture) så fick hiphopen och dess element chans att nå ut till en större målgrupp genom att Malcolm McLarens namn stod på omslaget. För som det inledande citatet, hämtat från konvolutet till Duck Rock, så var ”scratch” i musiksammanhang för de flesta något helt nytt.

Men för att nå ut till amerikaner med den nyuppfunna amerikanska musiktekniken räckte det inte med att mannen bakom konceptet var tvungen att importeras från de brittiska öarna. Även den musikaliska kompetensen var tvungen att rekryteras därifrån. För även om Malcolm McLaren stod bakom själva idén och är rösten som hörs här och där var det ändå Trevor Horn som gjorde att Duck Rock kunde bli verklighet.

Trevor, med förflutet i Yes och The Buggles som inom något år skulle nå nästan omöjliga framgångar med Frankie Goes to Hollywood, fyllde Duck Rock med sin spretiga musiksmak inom ramen för ett radioprogram. Här återfinns afrikanska influenser, calypso (särskilt i Double Dutch, som varje gång får mig att börja sjunga på Dag Vags Du får aldrig nog), merengue och soca. Som så många andra västartister stannade de afrikanska influenserna inte bara vid att låna soundet, utan vid flera tillfällen på Duck Rock bjuds afrikanska artister in (den kanske mest intressanta krocken i Living on the Road in Soweto där en mäktig afrikansk kör får sällskap av en square dance-fiol).

Men även om Duck Rock flyger över en halv värld under sina drygt 45 minuter, så är det i New Yorks bakgator som albumet verkligen hittar hem. Med hjälp av ett gäng brittiska främlingar i New York.

Till sin hjälp hade Trevor Horn ett gäng studiomusiker som ingick i hans produktionsteam. Här fanns Anne Dudley, Gary Lagan och J.J. Jeczalik. Det var också tillsammans med dessa som albumets mest klassiska, och mest bisarra, spår skapades. För i såväl Buffalo Gals som Duck for the Oyster mötte scratch och hiphop square dance-rutiner och allmänt ljudkaos. I World’s Famous möts rappande, electropop, scratch och ett synnerligen vackert jazzpiano signerat Anne Dudley.

Allt det här skulle Dudley, Horn, Jeczalik och Lagan ta med sig till deras nästa projekt som föddes under inspelningen av Duck Rock: Art of Noise.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.